När mörkret tar över rummet

När någon översvämmas av mörker är det första jag gör att sakta ner min egen energi. Jag går inte in med kraft, jag går in med stillhet. Mörker är ofta bara en överbelastad känsla, gammal smärta eller en period där personen tappat sin egen riktning. Om jag som spåkvinna kliver in för starkt kan det kännas som att jag trycker på deras sår. Så jag börjar med att lyssna, inte på orden, utan på energin runt dem, den berättar alltid mer, än vad personen vågar säga.

Jag låter min intuition sträcka sig mot det som gör ont, men jag försöker aldrig dra det ur dem. Mörker behöver inte konfronteras, det behöver mötas. Ofta ser jag hur auran drar ihop sig, hur ljuset ligger lågt och hur blicken blir matt. Då håller jag rummet och jag låter dem andas. Jag låter dem vara, för när någon är i mörker är det viktigaste att de inte känner sig fel.

Sedan guidar jag försiktigt, jag visar det jg ser, men aldrig som en dom. Jag pekar mot det som vill släppa, det som vill läka och det som vill få luft. Ibland är det en gammal rädsla, ibland en relation som dränerar och ibland en saanning de undvikit för länge. Jag speglar det mjukt, så de själva kan börja se konturerna av sitt eget ljus igen. Mörker är inte farligt, det är bara trångt och när man möter det med varsamhet, öppnar det sig alltid.