Astragalomanti och kotans urgamla orakel

Få spåkonster har så långa rötter som den som utförs med astragaler. Tekniken utnyttjar de små fotledsben från får och getter. Under tusentals år har dessa tjänat som leksak, kastsymbol och oraklets verktyg. Astragalomanti praktiserades i hela Medelhavsområdet under antiken. Tekniken förekom också i Egypten, Indien och bland mongoliska folk. Benen har en oregelbunden form med fyra användbara sidor, vilket gav dem en naturlig variation som kunde tolkas. Olika tärningsutfall översattes till färdiga svar enligt fasta listor som ofta var skrivna på vers. Det mest kända oraklet stod vid templet i Bouräbasos i Lykien. Frågeställaren kastade fem ben och fick svar ur en tabell med 56 möjligheter. Konsten har gett upphov till den vanliga tärningen. Den lever också kvar i förändrad form bland nutida shamaner i Centralasien.

Ordet och benen

Själva ordet astragalomanti kommer av grekiskans astragalos och manteia. Det första betecknar fotledsbenet hos får och getter, det andra betyder siande. Inom äldre spådom intog denna teknik en framträdande plats redan under bronsåldern. Benets form är pentahedral med två rundade kortsidor som inte kan landa uppåt. Detta ger fyra praktiskt användbara sidor för läsning. Värdena ett, tre, fyra och sex tilldelades dessa sidor i den klassiska grekiska traditionen. Tärningarnas föregångare är just dessa naturliga ben som kunde plockas direkt från ett slaktat djur. Arkeologer har funnit astragaler i gravar från Mesopotamien daterade till 3000 före Kristus. Benen användes både för lek, för spel om pengar och för religiös frågekonst. Skillnaden låg främst i den rituella ramen kring kastet. Men hur såg själva tekniken ut i sin antika utformning.

Antik teknik i bruk

Tekniskt utfördes konsten genom att frågeställaren kastade ett bestämt antal ben på ett bord eller en duk. Som spådom betraktad krävde proceduren noggrann följsamhet mot rituella regler. Antalet ben växlade mellan traditionerna. I Lykien användes fem stycken vid det berömda oraklet i Bouräbasos. Pausanias beskriver i sina reseskildringar från 100-talet hur templet fungerade i praktiken. Frågeställaren tog en näve ben från en helig kruka och kastade dem på ett altare. Summan av värdena lästes sedan upp av en präst som sökte motsvarande vers i en uppslagsbok inhuggen i sten. Tabellen rymde 56 möjliga utfall, var och en med en versrad som svarade på frågan. Vissa svar var positiva, andra varnande, ytterligare andra undvikande. Vilka frågor ställdes då helst till dessa orakel?

Vardagliga frågor

Bland de frågor som oftast bars fram till astragaloraklet handlade många om vardagliga ting. Skall jag gifta mig nu eller vänta? Är resan jag planerar gynnsam? Skall jag lita på min partner i affären? Skall jag köpa marken jag fått erbjudande om? Pausanias och Strabon vittnar om att människor reste långt för att få svar på sådana frågor. Versformuläret innehöll svar som ofta var poetiska och flertydiga, ungefär som det berömda oraklet vid Delfi. Ett svar kunde lyda ungefär att det gud förordnat inte går att vända, och att man bör vänta tåligt till tiden är mogen. Frågeställaren fick själv tyda hur svaret skulle tillämpas på sin situation. Vissa frågor om krig och politik förbehölls särskilda präster. Dessa utfördes i avgränsade ceremoniella sammanhang. Hur har då denna konst utvecklats genom historien?

Vägen genom seklerna

Utvecklingen genom seklerna har varit både kontinuerlig och förvandlande. Romarna övertog tekniken från grekerna och kallade benen tali. Kejsar Augustus var enligt Suetonius en flitig utövare och samlade på vackra astragaler i elfenben och brons. Successivt ersattes naturliga ben av symmetriska tärningar med sex sidor, vilket gav den klassiska form vi känner idag. I kristen tid förbjöds tekniken vid flera koncilier som hednisk vidskepelse. Praktiken levde dock vidare i folkmiljö. Medeltida munkar förde anteckningar om bonddrickande spelare som använde astragaler i tavernor. Också om kringresande siare på marknader skrev de. Renässansens lärde Cardano undersökte i sin bok De ludo aleae från 1500-talet sannolikhetsteorin bakom kasten. Hans arbete blev en grund för senare matematisk sannolikhetslära. Vilka geografiska variationer har då tekniken haft?

Geografiska former

Geografiskt har astragalomanti utvecklat egna former i olika delar av världen. I Mongoliet kallas tekniken shagai och utövas alltjämt vid traditionella högtider. Mongolerna använder fyra ben från får och tilldelar de fyra sidorna namnen häst, kamel, get och tackbagge. Olika kombinationer av djur ger olika tolkningar enligt en gammal tradering. I Tibet har shamaner använt liknande tekniker, ofta i kombination med mantras och välsignelser. Bland romerna i Östeuropa förekom astragaler tillsammans med kortlekar in på 1900-talet. Folklivsforskaren Karl-Magnus Tegelmark har dokumenterat dessa bruk. I Indien har tärningsspelet pacheesi anor som går tillbaka till naturliga astragaler från får. Den persiska shaaben, det stora tärningsspelet vid hovet i Susa, beskrivs i Avesta-skrifterna. Hur har då tekniken bevarats och studerats i vår egen tid?

Forskning idag

I modern tid har astragalomanti återupptäckts av forskare och utövare av rekonstruerad antik religion. Religionshistorikern Sarah Iles Johnston vid Ohio State University har skrivit standardverket Ancient Greek Divination från 2008. Där får tekniken en utförlig behandling. Den danska arkeologen Vibeke Roggenkamp har grävt ut astragaler vid antika tempel på Cypern. I Sverige har Helmut Hartmann vid Uppsala universitet behandlat ämnet i sina föreläsningar om antik religion. Inom nyhedendomen har utövare börjat använda får- eller getben efter klassiska förebilder. Etnologen Bengt af Klintberg har kort berört svenska folkligt bevarade kastsedvänjor i sina böcker om folktro. Vissa antikvariat i Stockholm och Lund säljer ibland äkta astragaler från arkeologiska samlingar. Hur kan då en intresserad nybörjare själv närma sig denna gamla teknik?

Vägar in i den gamla konsten

Att närma sig astragalomanti idag kräver en blandning av historiskt intresse och praktisk nyfikenhet. Den som vill läsa in sig kan börja med Helmut Hartmanns föreläsningssamling om antik religion. Den finns tillgänglig vid Uppsala universitet. Sarah Iles Johnstons engelska standardverk finns att beställa via svenska universitetsbibliotek. För svensk folkminnesforskning är Bengt af Klintbergs böcker en god ingång. Riktiga astragaler kan ibland hittas på loppmarknader eller via fårbönder som styckar själva. Vissa nyhedniska föreningar i Sverige anordnar workshops där tekniken prövas praktiskt. Mer personliga frågor om livsval eller framtidsväg kan dyka upp under utforskandet. För ett kompletterande perspektiv kan medial vägledning över telefon vara värdefull. En sådan stund kan ge personlig spegling som tabellsvaren inte ensamma kan erbjuda.