En klassisk medelhavsväxt med starkt bitter smak som i århundraden använts mot magbesvär och nedsatt aptit
Bland Medelhavsområdets gamla läkeväxter intar benediktintistel en alldeles särskild plats. Den taggiga örten med gula blommor och påfallande bitter smak har använts inom västerländsk växtmedicin sedan antiken. Under medeltiden odlades den i benediktinklostrens trädgårdar och fick där sitt nuvarande namn. På 1500-talet ansågs örten kunna lindra pest, sårinfektioner och en mängd andra åkommor. Den fick då rykte om sig som rena universalmedlet. Modern forskning har avgränsat dess användning till matsmältningsbesvär, nedsatt aptit och dyspepsi. Den tyska Commission E och europeiska herbalmyndigheter har bekräftat dessa indikationer. Den aktiva substansen heter cnicin och tillhör gruppen sesquiterpenlaktoner. Många blandar samman benediktintistel med mariatistel, fastän de är två helt skilda örter med olika verkan.
Själva växten benediktintistel bär det latinska namnet Cnicus benedictus och tillhör familjen korgblommiga. Inom västerländsk alternativmedicin har örten haft en stadig plats i flera hundra år. Plantan blir mellan tjugo och sextio centimeter hög och har långa taggiga blad med tydliga vita ådror. Blommorna är gula och samlade i korgar omgivna av spetsiga skärmblad som ger växten dess karaktäristiska utseende. Hela örten är ettårig och växer naturligt i torra områden runt Medelhavet och i delar av västra Asien. I Sverige odlas den i medicinalträdgårdar och hos enstaka örtodlare, men förekommer inte vild. Bladen, stjälkarna och blomkorgarna används traditionellt, ofta torkade och hackade som te-bas. Smaken är så bitter att den ofta beskrivs som chockerande för den ovane. Men hur fick örten egentligen sitt namn och sin status?
Namnet benediktintistel går tillbaka till benediktinerorden och deras klosterträdgårdar under tidig medeltid. Sankt Benedikt av Nursia grundade orden på 500-talet. Hans efterföljare odlade läkeväxter vid sina kloster. Den medeltida medicinen byggde på Galenos och Dioskorides skrifter. Klassisk alternativmedicin som denna kanon fördes vidare genom benediktinernas avskrifter. Hildegard av Bingen, abbedissa på 1100-talet, nämner örten i sina medicinska skrifter under namnet cardus benedictus. Hennes verk Physica beskriver dess användning vid feber och hjärnsvaghet. På 1500-talet fick örten ett enormt uppsving genom den tyske botanikern Adam Lonicer. Han hyllade den som universalbot i sin örtbok från 1557. Vilka är då de aktiva ämnena i växten?
Kemiskt sett är benediktintistelns huvudsakliga aktiva substans cnicin, en sesquiterpenlakton som ger den bittra smaken. Halten i torkade blad ligger normalt mellan 0,2 och 0,7 procent. Vid sidan av cnicin innehåller örten också flavonoider som luteolin och apigenin. Den rymmer också garvämnen och spårmängder av eteriska oljor. De bittra ämnena stimulerar saliv- och magsaftsekretionen genom att verka på bitterreceptorer i tungan och magslemhinnan. Denna verkningsmekanism är gemensam för många bittra läkeväxter och kallas amara på fackspråk. Det är därför man traditionellt tar drogen femton till trettio minuter före måltid för bästa effekt. Cnicin har också visat sig ha antimikrobiell aktivitet i laboratorieförsök, samt en svag antiinflammatorisk verkan. Forskare vid Karolinska Institutet har på senare år studerat hur cnicin kan påverka nervceller positivt. Hur används då örten i praktisk dosering?
Praktiskt används benediktintistel oftast som te, tinktur eller färdig dragéberedning. För te tar man en till två gram torkad ört per kopp och låter dra tio till femton minuter. Doseringen ligger vanligtvis på två till tre koppar dagligen, helst före måltid. Tinktur i alkohol görs i förhållandet ett till fem och doseras med en till två milliliter tre gånger om dagen. Färdiga preparat finns på apotek under produktnamn som Iberogast och Carduus benedictus mater. Den bittra smaken är svår att maskera och bör inte göras det heller, eftersom verkningen delvis bygger på smakperceptionen. Vid normal dosering anses örten säker för vuxna friska personer. Höga doser kan dock ge illamående, kräkningar och uttorkning, vilket beskrevs redan av Paracelsus. Vad säger då moderna myndigheter om dess användning?
Tyska Commission E granskade benediktintistel under 1990-talet. Myndigheten godkände den för behandling av nedsatt aptit och dyspeptiska besvär. European Medicines Agency publicerade 2008 en monografi med samma indikationer genom sin herbalkommitté HMPC. Tillstånd har klassats som väletablerad användning. Detta är den högsta status en växtbaserad medicin kan få i EU. Läkemedelsverket i Sverige har följt samma linje. Apoteksgodkända preparat säljs som naturläkemedel under denna grund. Indikationerna har avgränsats betydligt jämfört med folkmedicinens vida lista. Forskning har inte kunnat bekräfta påståenden om effekt mot leverbesvär, malaria eller pest. Däremot pekar studier publicerade i Phytomedicine på dokumenterad effekt vid funktionell dyspepsi. Vissa preparat innehåller blandningar med mariatistel. Detta kan dock förvirra konsumenten. Hur skiljer sig då benediktintistel från mariatistel?
Sammanblandningen med mariatistel är vanlig men beror på likheten i namn och utseende. Mariatistel heter Silybum marianum och tillhör samma familj men ett annat släkte. Dess aktiva substans är silymarin, ett komplex av flavonolignaner som verkar leverskyddande. Mariatistel rekommenderas vid leversjukdomar, gallproblem och vid bakrus efter alkohol. Benediktintistel däremot påverkar främst magsäcken och tunntarmens funktioner via sin bittra verkan. De två örterna ska inte användas i samma syften och deras effekt baseras på helt olika mekanismer. Linus Sjödins handbok Svenska medicinalväxter från 2014 ägnar ett eget kapitel åt att klargöra denna skillnad. Likadant gör Lasse Kosters bok Örtmedicin för svenska förhållanden. Apoteket informerar idag tydligare än tidigare om denna skillnad, men förväxlingen återkommer ständigt. Hur kan en intresserad själv närma sig växten på ett klokt sätt?
Den som vill prova benediktintistel bör börja med en lätt dosering och ge mat- eller dryckesvanan ett par veckor. Färdiga preparat från apotek är den tryggaste vägen för nybörjaren, eftersom doseringen då är standardiserad. Märken som Iberogast finns på flera svenska apotekskedjor. För den som vill arbeta med torkad ört finns Örtagårdens och Kung Markattas torkade benediktintistel hos hälsokostbutiker. Boken Svenska medicinalväxter av Linus Sjödin ger en grundlig introduktion till örtens praktiska användning. Folkuniversitetet och Studiefrämjandet arrangerar regelbundet kurser i örtmedicin på olika orter i landet. Vid kroniska besvär bör man alltid konsultera läkare, eftersom örten kan interagera med vissa läkemedel. Gravida och ammande avråds från användning enligt nyare europeiska rekommendationer. Med rätt kunskap kan denna gamla klosterört finna sin plats i ett modernt hälsointresse.
Tryck 1 för att kopplas till första lediga person. Tryck 2 för att lyssna på presentationer. 24 kr/minut
Vill du hellre betala med faktura? För mer info klicka här
Här hittar du våra läsvärda artiklar som ger dig en ny överblick på din situation och din resa i livet. Alla artiklar är nyskapade, så att vi kan erbjuda er det senaste och mest aktuella inom den alternativa världen
