Känslan som pekar ut vägen

Det finns en särskild känsla i kroppen som dyker upp innan du gör något viktigt. Den kommer ofta tyst, men den är tydligare än alla tankar du försöker resonera dig fram med. Det är den där lilla rörelsen i bröstet, värmen i magen, det mjuka trycket bakom revbenen. Den som säger: "Det här är rätt för mig." Den känslan är alltid mer pålitlig än logiken.

Vi pratar ofta om tecken, intuition och synkronicitet, men sanningen är att kroppen reagerar långt innan du hinner tolka något som ett tecken. Den känner energin i det du är på väg att göra, den känner om det är öppet eller stängt, om det är ett ja, eller ett nej och om det är något som vill fram eller något du försöker tvinga fram.

När du får den där lätta expansionen i bröstet, den mjuka tryggheten i magen eller den där pirrande känslan som inte är nervositet, utan ren klarhet, då är det ett tecken från det universum som finns i dig.

Men när kroppen drar ihop sig, blir tung, trött eller stressad av bara tanken på något, då är det också ett tecken. Ett nej, som försöker skydda dig från att gå emot dig själv.

Det är lätt att leta efter bekräftelser utifrån, men den viktigaste signalen kommer alltid inifrån. Kroppen ljuger inte, den känner energin långt innan du hinner tänka den och den visar dig vägen, varje gång du vågar lyssna. Det är inte tanken som avgör, det är känslan som rör sig i dig när du tänker den.