Aboriginernas drömtid och skapelsens stigar

Bland mänsklighetens äldsta levande föreställningar om världens uppkomst räknas aboriginernas drömtid. Begreppet samlar en mängd lokala traditioner från Australiens olika språkgrupper. Hit hör arrernte och pitjantjatjara liksom yolngu och warlpiri. Drömtiden beskriver inte en avlägsen forntid utan en ständigt närvarande verklighet. I denna verklighet formade förfäderna landet och stiftade de lagar som ännu gäller. Berättelserna förmedlas genom sång, dans, målning och muntligt berättande från generation till generation. För aboriginerna är drömtiden inseparabel från platser i landskapet. Detta ger geografin en helt annan vikt än i västerländsk tradition. Forskare som W.E.H. Stanner och Mircea Eliade har bidragit till att göra dessa idéer tillgängliga för en bredare publik. På svenska har Bruce Chatwins bok Sångstigarna varit en viktig ingång.

Drömtidens grundbegrepp

Själva ordet drömtid är en engelsk översättning av aboriginska termer som tjukurpa och altjira. Som forskningsfält inom religion och mytologi har drömtiden fascinerat antropologer sedan slutet av 1800-talet. Den engelska beteckningen The Dreaming myntades av Francis Gillen kring sekelskiftet 1900. Han arbetade tillsammans med Baldwin Spencer i centrala Australien. Termen är dock omdiskuterad eftersom den lätt missförstås. Många tror att det handlar om något som äger rum i sömnen. För aboriginerna är drömtiden snarare en grundläggande dimension av verkligheten. Det är ett tillstånd som genomtränger marken, vattnet och människan. Skapelseförfäderna sägs ha vandrat över ett ursprungligen formlöst land. Berg, vattenhål och klippor är inte symboler utan faktiska kvarlevor av deras handlingar. Men hur är dessa berättelser uppbyggda i sin grundstruktur.

Förfädernas vandringar

Berättelserna följer ett tydligt mönster där förfäderna rör sig från plats till plats. Deras handlingar blir sedan bestående märken i landskapet. Aboriginsk religion och mytologi rymmer en stor mängd sådana skapande gestalter. Främst bland dem står regnbågsormen, känd som Wagyl, Ngalyod eller Yurlunggur beroende på region. Andra centrala figurer är Bagadjimbiri, två bröder som skapade Kimberleyområdets landskap. Wandjina är regnandar i nordvästra Australien. Förfäderna kan ta form av djur, växter eller naturfenomen och växlar ofta mellan dessa skepnader. Deras handlingar resulterar i konkreta märken i terrängen. Vattenhål uppstod när ormen drack, klippor är förstenade strider. Varje folkgrupp förvaltar berättelser om de förfäder som färdades genom just deras område. Detta ger varje plats en specifik andlig laddning som måste respekteras. Vilken roll spelar då sången och dansen i denna tradition.

Sång och rörelse

Sången och dansen utgör de bärande medierna för drömtidens överföring mellan generationer. Begreppet sångstigar, på engelska songlines, har spridits internationellt genom Bruce Chatwins bok från 1987. En sångstig är en sekvens av sångverser som beskriver förfädernas vandring genom landskapet. Varje vers är knuten till en specifik plats längs vägen. Den som kan sångstigen kan navigera över hundratals mil okänd mark. Versen fungerar som karta över terrängen. Vissa sångstigar sträcker sig tvärs över kontinenten och delas mellan flera språkgrupper. Dansen som följer sången gestaltar förfädernas rörelser. Utövaren iklär sig tillfälligt deras väsen. Målningarna på kropp, mark och senare på bark fungerar som visuella kartor över samma material. Hela komplexet är ett integrerat kunskapssystem snarare än konst i västerländsk mening. Vad förmedlar då dessa berättelser för moraliska lärdomar.

Lagen och initiering

Förfädernas handlingar i drömtiden fastställer också den lag som kallas tjukurpa law eller helt enkelt the Law. Lagen reglerar äktenskap, släktrelationer, ekonomiskt utbyte och rituell ordning inom gruppen. Vissa berättelser visar förfädernas felsteg och konsekvenserna av dem, andra hyllar deras klokhet och styrka. På så sätt fungerar drömtiden samtidigt som etisk handbok och som juridisk grund. Brott mot lagen anses kunna skada inte bara samhället utan också själva landet, eftersom människa och plats är knutna samman. Initieringsriter introducerar unga män och kvinnor till de djupare lagren av denna kunskap över flera decennier. Vissa berättelser är offentliga och kan berättas för vem som helst, andra är begränsade till invigda och får aldrig delas öppet. Denna gradering av kunskap är central för traditionens överlevnad. Hur har då västerländsk forskning närmat sig detta material genom tiderna.

Forskningens väg

Forskningens närmande har skiftat dramatiskt under hundra år. Antropologerna Baldwin Spencer och Francis Gillen publicerade 1899 sitt huvudverk. Boken hette The Native Tribes of Central Australia och blev grundläggande. På 1930-talet utvecklade Adolphus Peter Elkin en mer respektfull metod. Hans arbete tog hänsyn till de invigdas integritet. W.E.H. Stanner formulerade på 1950-talet The Dreaming som en filosofisk kategori. Han gjorde alltså mer än att samla myter. Religionshistorikern Mircea Eliade behandlade aboriginsk religion i sina verk om jämförande religionsvetenskap. Från 1970-talet har aboriginska forskare själva tagit ledningen. Bland namn att nämna finns Marcia Langton och Wendy Brady. Den nya generationen pekar på att tidigare forskning ofta fragmenterat materialet. Dialogen mellan akademin och de äldste pågår ständigt. Hur har då dessa idéer nått en svensk publik.

Svensk kontakt med ämnet

Svensk kontakt med aboriginska traditioner har skett i flera vågor. Bruce Chatwins bok Sångstigarna utkom på svenska 1988 i översättning av Caj Lundgren. Den blev hos många den första kontaktpunkten med ämnet. Sven Lindqvist skrev om aboriginerna efter sina resor i Australien. Hans Terra nullius från 2005 är en av de mest lästa böckerna. Karl-Erik Sveiby publicerade 2006 Treading Lightly tillsammans med Tex Skuthorpe. Verket presenterar aboriginsk visdom om ledarskap. Etnografiska museet i Stockholm har visat utställningar med aboriginsk konst. Samarbetet sker ofta direkt med australiska institutioner. Sedan 2010-talet har intresset växt vid universiteten i Lund och Stockholm. Kurser i urfolksstudier behandlar nu materialet. Svenska konstnärer har inspirerats av punktmålningens estetik. Frågor om respekt och tillämpning är dock komplicerade. Hur kan en intresserad läsare närma sig ämnet.

Vägar in i materialet

Att närma sig aboriginernas drömtid med respekt kräver en grundförståelse för traditionens egna ramar. Bruce Chatwins Sångstigarna i svensk översättning är en god startpunkt. Bokens reportagestil har ibland kritiserats men ger en första överblick. Karl-Erik Sveibys Treading Lightly ger en djuplodande ingång baserad på direkt samarbete med aboriginska kunskapsbärare. Sven Lindqvists böcker erbjuder en svensk reflekterande blick på Australiens koloniala historia. För den som vill se konsten finns regelbundet utställningar på Etnografiska museet och Världskulturmuseet i Göteborg. Läsningen kan väcka tankar om den egna relationen till land, plats och förfäder. Vill man samtala vidare om sådana intryck kan ett medialt samtal över telefon vara ett gott komplement. En sådan stund kan ge personlig spegling som litteratur ensam inte ger.