Det ingen berättar om andlighet

Andlighet beskrivs ofta som ett uppvaknande, 

Mer ljus, Mer kärlek. Mer intuition. Mer inre frid.  
Och visst finns det sådana stunder.
Men det finns också sanningar som sällan får lika mycket plats.

Som medium och andlig vägledare har jag märkt att den andliga vägen
ofta ser annorlunda ut än vi först tror.

Det första som sällan sägs är att andlighet inte alltid kan känna ljus.
Ibland känns det som förvirring.

Ju mer du börjar leva sant, desto svårare kan det bli att fortsätta ignorera det
som inte längre stämmer. Relationer, vanor och gamla identiteter kan 
börja skava.

Inte för att något är fel. Utan för att du förändras.

En anna dold sanning är att intuition inte alltid känns magisk. Ibland känns den
väldigt vanlig. Som en lugn känsla i kroppen. Ett nej utan dramatik. 
En stilla visshet som inte går att förklara.

Ofta tvivlar vi på den just för att den inte känns spektakulär.
Det pratas också för lite om ensamheten.
Inte ensamhet för att ingen älskar dig, utan ensamhet som uppstår när du börjar
leva mer efter din sanning.

Du passar inte alltid in på samma sätt längre. Och det kan göra ont innan det
känns befriande.

En annan sak få säger högt; andlighet läker inte bort det mänskliga.

Du kommer fortfarande känna sorg, ilska, rädsla och osäkerhet. Skillnaden är inte
att känslorna försvinner. Skillnaden är att du börjar möta den med mer närvaro
och mindre kamp.

Och kanske är den största dolda sanningen av alla denna; Själen har ingen brådska.

Den mäter inte framgång i hur snabbt du utvecklas, hur många ritualer du gör eller
hur mycket du förstår.

Den vill bara att du ska komma närmare dig själv.


Så om din andliga väg inte ser ut som du trodde....

Om den känns mer jord än stjärnstoft just nu...

Så betyder det inte att du tappat kontakten. Kanske betyder det att du äntligen
börjar leva den på riktigt.

För sann andlighet handlar sällan om att lämna det mänskliga.
Den handlar om att våga vara i det, med öppet hjärta.