Hittade det här gamla fotot online, som påminner mig så mycket om min farmor – en sträng “ läromästare” som för det mesta var sysselsatt med något andligt, medialt och utstrålade harmoni. Väldigt bestämd också för hon kände sig alltid mycket säker på det hon “ såg”. Så blir det med säkerhet, inget annat.
Nog många gånger som jag tänkte att, hehe, nu hade hon fel iallafall, men nej, det blev till slut så som hon sagt. Tänker på henne de gånger någon ringer mig och säger att “ Det dröjde, men nu blev det som du sa”. Jag ber henne till och med om personlig hjälp ibland nu för tiden, för hon känns som en skyddsängel – den som håller uppsikt, så jag inte gör för många dumheter. En sådan ängel behöver vi nog alla.
Lite annat än min mor, som jag alltid pratar med när åskan går. Hon hade inte så stort förtroende för min andlighet, som far- och mormor. Har kanske berättat om det. Länge, länge sedan när hon rätt ung gick över regnbågsbron, bad hon mig ta bort ett stort träd på familjegraven, när hon kom dit. Sa förstås nej och hon fräste, att jag inte utnyttjade min andlighet, att hon måste göra allt själv. Det var ett par dagar innan hon lämnade den här dimensionen, Två dagar efter jordfästningen delade åskan trädet i två delar. Vad ska man tro ? Skrattar alltid när åskan går och kontaktar andra sidan.
Med ljus och mycket kärlek
"Jag skriver för att göra det osynliga tydligare."
Jag skriver om hur man kan tolka det som sker i vardagen, om inre rörelser som ofta passerar obemärkta och om hur man kan hitta riktning när mycket känns oklart. Mina texter bygger på erfarenhet, intuition och en vilja att hjälpa dig se sammanhang på ett enklare sätt.
