Källans fasa

I den nordengelska folktron, särskilt längs Lancashires och Manchesters dunkla vattendrag, lurar Jenny Greenteeth som en av de mest skräckinjagande vattenhäxorna. Hon beskrivs som en fasansfull varelse med grönaktig hy, långt tovigt sjögräshår och en mun full av sylvassa, grönfärgade tänder som gett henne hennes namn. Hennes hemvist är de stillastående dammarna, de djupa flodkrökarna och de övergivna kanalerna där vattnet är mörkt, dyigt och förrädiskt stilla under skymningstimmarna.

Jenny Greenteeth ligger tyst på lur strax under vattenytan, dold bland näckrosor och tjocka mattor av andmat. Hennes långa, knotiga fingrar och vassa klor vilar redo att slå till så snart ett intet ont anande barn lutar sig över kanten för att plocka blommor eller leka vid strandbrinken. Med blixtsnabb kraft griper hon tag i sitt byte och drar ner det under ytan i det kalla djupet, där barnet dränks och förtärs i dyn. Ibland sades det att grumligt skum på vattnets yta var ett tecken på att häxan just hade andats ut där nere i mörkret.

Berättelserna om denna sjöråliknande figur fyllde ett mycket konkret och livsviktigt pedagogiskt syfte i de gamla bruks- och jordbrukssamhällena. Föräldrar använde skräcken för Jenny Greenteeth för att hålla nyfikna barn borta från farliga strömmar, hala flodbankar och djupa industriella vattenreservoarer där en olycka snabbt kunde bli dödlig. Genom mytens kraft förvandlades det förrädiska vattnets verkliga risker till en levande, grönögd fasa som vakar i vassen än idag.

Allt Gott!