Det finns en osynlig press även inom andlighet. Att meditera rätt.
Vara i balans. Tänka positivt. Läka snabbare. Vara tacksam hela tiden.
Till slut kan spiritualitet börja kännas ännu en prestation. Som medium
möter jag många människor som innerst inne är trötta på att försöka
vara högt vibrerande hela tiden.
De vill bara vara mänsklig en stund.
Och vet du?
Det är också andligt.
Själen kräver inte perfektion. Den kräver närvaro. Ibland tror vi att vi
måste göra långa ritualer, förstå varje tecken från universum eller
alltid känna oss upplopplade för att vara på vår andliga väg.
Men det mest läkande stunderna är ofta mycket enklare än så.
En kopp te i tystnad.
En promenad där du faktiskt känner vinden.
En kväll där du tillåter dig att vara trött utan att försöka fixa dig själv.
Det är också spiritulitet.
För ett andligt liv handlar inte om att lämna det mänskliga bakom
sig. Det handlar om att vara närvarande i det.
Det är okej om du inte alltid orkar meditera.
Det är okej om du ibland tvivlar.
Det är okej om du behöver vila från allt som känns utvecklande.
Själen lämnar dig inte för det.
Tvärtom kan det vara just i de stunderna som du kommer
närmast dig själv.
När du slutar försöka vara perfekt spirituel och istället börjar
lyssna på vad du faktiskt behöver.
Kanske är det där en djupare läkning börjar. Inte genom att bli mer
imponerande andligt, utan genom att bli mjukare mot dig själv.
För sann spiritualitet känns sällan hård eller pressande.
Den känns som en återkomst.
Till kroppen.
Till hjärtat.
Till det enkla.
Och ibland räcker det fullt ut.
Spiritualism
