En krossad själ och ett krossat hjärta är inte samma sak, även om de ibland råkar gå sönder samtidigt. Ett hjärta går sönder av det som händer mellan människor, av svek, av separationer, av ord som aldrig borde sagts eller tystnader som blev för långa. Det är en smäärta som bränner nära ytan, som får bröstet att dra ihop sig och världen att tappa färg för en stund. Men en själ, en själ krossas inte av en relation, den krossas av att du tappar bort dig själv.
En själ spricker när du tvingas vara någon du inte är, när du sviker din egen röst, när du bär för mycket för länge och glömmer att du också behöver vila. Den spricker när du stänger av det som är sant för att passa in, eller när du tystar din intuition tills den bara viskar. Men det vackra är att en själ aldrig går sönder för alltid. Den är byggd av något mycket starkare än hjärtats sköra vävnad. Den är byggd av erfarenhet, av energi, av allt du varit genom alla dina liv.
När du börjar lyssna igen, när du låter dig själv vara sann, när du vågar följa det som känns rätt i kroppen, börjar själen läka och när själen läker hittar hjärtat sin väg tillbaka. Det är därför det är så viktigt att förstå skillnaden. Hjärtat behöver tröst, själen behöver sanning och du behöver båda för att bli hel.
Spiritualism
