Inom andlighet pratar vi ofta om ljus. Om kärlek, healing och högre vibrationer.
Och det är vackert. Men ibland glöms något viktigt bort.
Även människor som arbetar med ljus bär skuggor.
Som medium har jag märkt att många andliga människor lägger mycket
energi på att vara goda,lugna och positiva. Så mycket att de ibland tappar
kontakten med sina egna mänskliga känslor.
Ilska tryggs undan.
Avund skambeläggs.
Sorg göms bakom spirituella ord.
Men det som förnekas förvinner inte. Det går bara djupare ner.
Och där, i det omedvetna, kan det börja styra mer än du tror.
Det är därför skuggarbete är så viktigt. Inte för att vi är
mörka eller trasiga, utan för att vi behöver vara ärliga mot oss själva.
Den som alltid försöker vara ljus och kärleksfull, kan till slut bli rädd
för konflikt, rädd för gränser och rädd för sina egna behov.
Och då blir spiritualiteten inte längre befriande. Det blir en mask.
Sann andlighet handlar inte om att vara perfekt.
Det handlar om medvetenhet.
Att kunna säga;Ja jag är kärleksfull, men jag kan också bli sårad. Ja jag vill hjälpa andra,
men jag behöver också ta hand om mig själv.
När vi vågar möta våra skuggsidor händer något viktigt.
Vi blir mer hela.
Mjukare på riktigt, inte bara på ytan.
För ljus utan förankring kan bli flyktig.
Men ljus som har gått genom mörker får djup.
Så om du ibland känner känslor som inte känns spirituella nog, betyder det
inte att du misslyckas på din väg.
Det betyder att du är människa. Och kanske är det just där den
djupaste läkningen börjar, inte i att försöka bli renare, utan
i att våga möta hela sig själv med kärlek.
För själen vill inte att du ska bli perfekt.
Den vill att du ska bli sann.
Esoterism
