Ibland står vi där, mellan två andetag, mellan hoppet och smärtan. Vi håller fast vid någon som en gång fick oss att lysa, men nu känns ljuset svagare. Frågan viskar inom oss: ska jag stanna, eller är det dags att gå?
Att veta när något är över handlar inte om logik. Det handlar om energi. När du ger men inte längre får, när samtalen blir tystnad och när hjärtat inte längre känner sig tryggt, då har själen redan börjat vända sig mot friheten.
Kärlek ska inte göra ont hela tiden. Den ska lyfta, hålla och andas tillsammans med dig och när du märker att du inte längre växer, utan krymper för att få plats. Då är det inte kärlek längre, utan en läxa.
Att gå är inte ett misslyckande. Det är en handling av kärlek till dig själv.
Och ibland, när du vågar släppa taget, märker du att det inte var slutet, utan början på något sant.
