Jag minns första gången mormor tog mormor tog fram sina gamla mynt. De var slitna, lite ojämna i kanterna och när hon höll dem mellan fingrarna såg det ut som hon talade med något större än världen själv. Hon kallade dem inte för mynt, utan för röster. ”De talar om du lyssnar, ” brukade hon säga och log med den där blicken som såg rakt igenom både tid och rum.
Jag satt tyst bredvid henne, kanske tio år gammal och såg hur hon släppte mynten i en liten skål. Ljudet av metall mot trä lät som regn mot mossa. Hon tittade på mig och sa: ”Detta är inte för att få svar, älskade barn. Det är för att förstå rytmen i det som redan sker. ”
Det tog mig många år att förstå vad hon menade. I Ching handlar inte om att förutsäga framtiden, det handlar om att lyssna till rörelsen i nuet. Det är som om varje hexagram är ett andetag i Universums stora samtal och när man kastar mynten öppnar man sig för att höra sin egen ton i den melodin.
När jag själv började använda I Ching kände jag först otålighet. Jag ville ha tydliga besked, raka vägar, ett ja eller nej. Men det jag fick var stillhet, en känsla av att tiden stannade upp för att låta mig se vart vinden egentligen bar. Idag, när jag kastar mynten, tänker jag på mormor.
På hennes händer som alltid doftade av örter och jord och på hennes lugn när hon sade: ”Svaren kommer inte utifrån, de vaknar inom dig när du lyssnar. ”
Så för mig är I Ching inte ett orakel, utan en vän. En gammal vis man som ibland svarar med tystnad, ibland med ord, men alltid med kärlek. Den påminner mig om att allt förändras, att inget står still och att varje förändring bär på en visdom om var jag står på min väg. Kanske är det därför jag fortfarande hör myntens klang som ett eko av mormors skratt. Ett tecken på att stillheten alltid talar, om man bara lyssnar tillräckligt djupt.
