En av de tyngsta bördorna jag bär som shaman är att stå bredvid någon som drunknar i mörkret och vägrar ta emot handen som sträcks till dem. Många säger: Jag vill förändras, men ändå håller fast vid sina gamla mönster så som rädsla, kontroll och självfördömanden. Många av oss söker ljuset men klamrar oss fast vid skuggorna som en gång gav oss trygghet. Jag kan se det i mångas ögon, som små fåglar i öppna burar, rädda för att flyga trots att dörren står öppen.
Friheten kräver mod att släppa allt som en gång hållit oss fast som tex. bitterhet, offerroll, skuld, behovet av att ha rätt. Det kan göra ont, inte i kroppen, utan i själen att släppa taget av våra skuggor och det förflutna. Men för att heala sig måste vi bryta cirkeln av komfort och våga möta sanningen i vårt egna hjärtan.
Stegen på den stigen måste vi själva ta.
