Det finns de av oss som alltid har känt att vi inte helt hör hemma i någon värld, att vi vandrar mellan den synliga och den osynliga, mellan det vardagliga och det heliga. Att leva mellan världar är inte en flykt, det är ett kall, det är att känna doften av regn och samtidigt höra ekot av något mycket äldre som viskar genom vinden.
Jag har alltid upplevt det som att mina fötter går på jorden, men min själ dansar i ett annat ljus. Min mormor brukade säga att vissa själar är som broar, de föds med en fot i varje rike. Vi känner när någon tänker på oss, vi vet innan något händer, vi förstår symbolerna som andra kanske kallar tillfälligheter. Men det kan också vara tröttande, att hela tiden känna mer, se mer, veta mer.
Att leva mellan världar handlar därför om balans. Att hedra båda rikena, den jordiska kroppen med sin hunger, sitt skratt, sin trötthet och själen, som längtar efter stillhet, visdom och kärlek utan gräns. Det är i mötet mellan dessa som magin uppstår.
När du vandrar mellan världar, glöm inte att jorda dig. Drick vatten, gå barfota och låt vinden röra ditt hår. Och när du sedan stänger ögonen, låt de andra världarna tala till dig. För de är inte långt borta, de är bara en viskning bort.
