“Varför just jag?” En fundering jag ofta återvänder till

Ibland sitter jag bara tyst, kanske med en kopp te i händerna, kanske medan regnet smyger ner för rutan och så kommer den där tanken, lite som en viskning från mitt inre: “Varför just jag? Varför fick jag gåvan?” Det är ingen sorgsen tanke, men den bär tyngd. Den kommer ur ödmjukhet och ur undran. För det är inte alltid enkelt att gå med öppen kanal till det som inte syns. Att känna in andra människors sorg, längtan och framtid, att känna trumman vibrera i min ryggrad när jag kallar in andarna eller kortens viskningar i natten när någon ställer sin fråga med darrande röst.

Varje gång jag frågar, får jag också ett svar. Aldrig på samma sätt, men alltid med samma kärna. En fjäder faller från himlen precis när jag tänker det, en trumma slår i vinden, fast ingen slår på den, en röst inifrån säger: “För att du lyssnade. För att du redan såg oss innan du visste att vi fanns.”

Jag vet att jag bär min mormors trummor i mitt blod, hon gick stigen före mig, plockade örterna, smekte bjällran och såg skuggor röra sig mellan granarna där andra bara såg skog. Men jag valde också själv, jag sa ja. När jag stod där med kalla händer och bultande hjärta, sa jag ja, till att stå i kraften, ja till att inte alltid få svar med en gång och ja, till att inte kunna blunda längre för det jag känt sedan jag var liten.

Så kanske är det inte bara att få en gåva, kanske är det också att våga bära den och till dig som också känner något i dig, en längtan, en viskning, ett vetande som inte går att förklara, sätt dig ner och andas djupt och fråga: “Varför just jag?” Och se vad som svarar. Kanske är det vinden, kanske är det ett minne eller kanske är det din egen själ som äntligen säger: “För att du är den du är.”