Vårens väsen vaknar

Våren bär alltid en särskild sorts magi, som om världen långsamt öppnar ögonen igen. För mig är den tiden då naturväsendena gör sin ankomst, inte som sagor, utan som knappt märkbara energier som rör sig genom marken, ljuset och vinden. När jorden tinar upp känns det som om något i det osynliga börjar andas djupare.

Jag märker det i de första knopparna som vågar spricka, i fåglarnas nya tonfall, i hur luften plötsligt känns mjukare mot huden. Det är som om naturen fylls av små rörelser, små viskningar och små impulser som inte kommer från oss. Naturväsen är inte stökiga och bråkiga, de är stilla, lekfulla och oerhört närvarande. De bär en sorts uråldrig glädje över att få återvända, som om de minns något vi människor ofta glömmer.

När jag går ut i skogen på våren försöker jag möta dem med samma öppenhet som ett barn. Jag lyssnar efter det som inte låter, jag känner efter i marken, jag låter intuitionen få leda stegen. Det är då jag upplever dem tydligast. I ljusets skiftningar, i en oväntad värmevåg och i känslan av att inte vara ensam. Våren är inte bara en årstid, den är en återkomst, en påminnelse om att världen är mer levande än vi tror och att vi alltid är omgivna av energier som vill samarbeta med oss.