Spåtanten i deras ögon

Det finns något varmt och roligt i att höra ens barnbarn kalla en spåtant. Det är som om de ser rakt igenom allt det vuxna, allt det seriösa och allt det man försöker förklara och istället fångar själva kärnan. För dem är det inte konstigt, inte mystiskt och heller inte märkligt på något sätt. Det är bara du, den du är och den du alltid har varit, den som känner, lyssnar och ser lite längre än andra.

När ett barnbarn säger spåtant finns det en sorts stolthet i det. En lekfull respekt. De säger det med glimten i ögat, men också med en självklarhet som bara barn har. De har ingen barriär mellan det synliga och det osynliga, för dem är det helt naturligt att mormor eller farmor pratar med energier, kort och intuition. Det är lika vardagligt som att baka bullar eller läsa sagor.

Det är kanske just det som gör det så fint. Att bli sedd utan filter, att få vara den man är, utan att behöva förklara sig. Att få vara den som guidar, den som lyssnar och den som håller utrymmet och att barnbarnet bara nickar och tänker. "Så klart hon gör det, hon är ju spåtanten." Det är ett ord som bär både kärlek och sanning och kanske är det det mest ärliga namnet av alla.