Orons osynliga grepp

Oro är en märklig kraft, den smyger sig in långt innan vi hinner märka det och bygger små hinder i oss, som om den försöker skydda oss men istället låser fast allt som vill röra sig. Jag har alltid tänkt att oro är som en skugga som följer varje steg, inte för att den vill skada, utan för att den tror att den behövs. Men i det mediala, i det intuitiva och i det själsliga, är oro ofta den största boven. Den stänger dörrar som egentligen står öppna, den gör att energi inte flödar, att budskap inte når fram och att kroppen inte vågar slappna av.

När oron tar över börjar man tvivla på sin egen röst, man börjar analysera det som borde kännas, man försöker kontrollera det som egentligen behöver få vara fritt. Det är då blockeringarna uppstår, för att oron lägger sig som ett filter mellan dig och det du försöker ta emot. Det är som att intuitionen ropar, men oron ropar högre.

Läkningen börjar i det lilla. I en mjukare tanke, i en stund då man tillåter sig att inte veta eller i ett andetag som får vara djupt utan att vara perfekt. När oron får mindre utrymme, får själen mer och då börjar blockeringarna släppa, nästan av sig själva. För intuitionen är aldrig borta, den är bara gömd bakom allt vi tror kan gå fel. Att släppa oron är inte ett beslut, det är en riktning, en mjuk återkomst till sig själv.