När vi spår och kärleken står vid dörren

Det är något alldeles särskilt med att spå om kärlek. Det är som att öppna ett fönster till själens längtan, inte bara efter någon annan, utan efter att känna sig sedd, hållen och älskad på djupet. När jag lägger korten för någon som undrar “Kommer jag möta någon?” Då är det inte bara frågan som viskar, det är hela hjärtat som talar. Ibland mitt i en läggning, när ett kort vänder sig på ett särskilt sätt eller när mina händer plötsligt stannar, hör jag henne…

Mormor.

Hennes röst är mjuk men stadig. Som kådan från tallen hon älskade, den som helar långsamt men mjukt. Hon brukade säga: “Kärleken kommer inte alltid ridande på vita hästar, men den känner alltid vägen till ditt hjärta och när du är redo, då knackar den på.”

När jag spår kärlek är det aldrig bara en yttre fråga. Det handlar lika mycket om att öppna för det inre mötet. För många gånger har jag sett det: korten visar en ny person, men också det växande modet hos den som frågar, kanske visar de först den inre försoningen, kanske talar de om att du först ska dansa med din egen själ, innan du dansar med någon annans.

Kärleken i korten känns annorlunda, den lyser. Det kan vara korten de älskande, två i bägare och stjärnan som lyser över en ny fas. Men ibland är det mindre uppenbart, ett mynt, ett svärd, ett tecken i marginalen som bara du och jag och guiderna vet vad det betyder och ibland får jag en tydlig känsla av att det är snart, att själar redan börjat gå i riktning mot varandra, att något vibrerar i luften. Då viskar jag det, så som mormor skulle ha gjort “Var redo. Öppna fönstret, kärleken är på väg och den känner dig väl.”

Vi är alla värda kärlek, inte den perfekta, men den sanna.