I det osynligas ljus

Det övernaturliga är inte så drtamatiskt som många tror. Det är inte eld, röster eller stora tecken, det är genomskinligt. Nästan som ett extra lager av  verkligheten som ligger precis ovanpå det vi ser, men som bara märks när man slutar titta med ögonen och börjar känna med kroppen. Jag har alltid upplevt det som en sorts klarhet, en vibration som inte stör utan bara finns där, stilla och sdjälvklar.

Det genomskinliga i det övernaturliga gör att man ibland tvivlar på om man verkligen upplevt något. En skugga som rör sig lite för mjukt, en tanke som inte känns som ens egen eler en värme som kommer från ingenstans. Det är knappt märkbart, men det är just det som gör det så äkta. Det är inte påträngande, utan ett språk som talar i tystnad.

När man börjar litas på det genomskinliga skiftet, öppnas något i en. Man slutar jaga bevis och börjar lyssna på känslan. Det är då man märker att det övernaturliga inte är något utanför oss, utan något som rör sig igenom oss. Som ljus genom vatten, som vind genom gardiner eller som en mjuk påminnelse att världen är större än det vi kan hålla i handen. Det övernaturliga är inte dolt, det är bara  genomskinligt.