

När jag gör min trumresa börjar allt med en känsla, inte en plan. Jag sätter mig där kroppen vill sitta, som om marken själv drar mig till rätt plats. Trumman ligger först tyst i knät som om den väntar på att jag ska hinna ikapp mig själv. Jag andas några gånger, inte för att förbereda mig, utan för att landa i det som redan är. När jag börjar spela är det aldrig perfekt, aldrig jämnt, men det är mitt. Rytmen hittar mig mer än vad jag hittar den och när den väl tar tag i mig känns det som att något öppnar sig i bröstet och jag glider in i ett annat lager av verkligheten.
Jag följer inte några regler, inga bestämda världar eller portar. Jag låter bilderna komma som de vill, ibland tydliga, ibland bara som en känsla som rör sig genom kroppen, ibland möter jag något, ibland bara mig själv i en annan form. När resan vill avslutas märker jag det direkt, som om trumman själv säger, "nu räcker det." Då låter jag rytmen sakta falla isär tills allt blir tyst igen. Det är alltid en sorts hemkomst, även om jag inte riktigt kan förklara var jag varit.
Alternativt"Ord som visar vägen inåt."
Jag skriver om hur jag använder intuition, energiläsning, tarot, symbolik och andlig reflektion för att förstå livets rörelser. Genom min erfarenhet guidar jag dig i hur man finner balans, fördjupar sin självkännedom och känner igen de subtila tecken som formar ens väg.



