Berättelser om en stor flod som dränker världen återfinns i nästan alla kulturer från Mesopotamien till Stilla havet
Inom komparativ religionsforskning räknas översvämningsmyter till de mest universella berättelsekategorierna. Berättelser om en katastrofal flod som dränker världen finns i nästan alla kulturer. De äldsta versionerna kommer från forntida Mesopotamien och dateras till tredje årtusendet f.Kr. Den sumeriska berättelsen om Ziusudra är ursprungliga källan. Atrahasis-myten och Gilgamesh-eposets Utnapishtim utvecklade tråden. Hebreiska Bibelns berättelse om Noak och hans ark följer samma mönster. Grekisk mytologi har Deukalion och Pyrrha som överlever en flod sänd av Zeus. Indisk mytologi berättar om Manu som räddas av Matsya, Vishnus fiskinkarnation. James George Frazer samlade hundratals varianter i Folk-Lore in the Old Testament 1918. Mircea Eliade och Stith Thompson har studerat berättelsernas strukturer. Modern vetenskap har föreslagit förklaringar från istidens slut till lokala katastrofer.
Själva fenomenet översvämningsmyter är ett av de mest fascinerande mönstren inom jämförande mytologi. Inom modern religion och mytologi betraktas dessa berättelser som möjliga eko av verkliga forntida händelser. Berättelserna delar ofta gemensamma drag som överraskar genom sin närhet. En ond eller bedrövad gudomlighet beslutar att förgöra mänskligheten genom vatten. En enskild rättfärdig man och hans familj får en varning av en annan gud. Han bygger ett fartyg och fyller det med djur av varje art. Vattnet stiger och dränker hela världen utom dem på båten. Efter regnet skickas fåglar ut för att se om vattnet har sjunkit. Båten landar på ett heligt berg och människan offrar tacksamhetsgåvor. En ny tideräkning eller ett förbund med det gudomliga inleds. Dessa likheter har sysselsatt forskare i över ett sekel. Men hur uppstod då denna remarkabla likhet mellan kulturer?
Bakgrunden till översvämningsmyternas spridning sträcker sig till forntiden Mesopotamien. Forntida religion och mytologi i Sumer och Babylonien gav oss de äldsta kända versionerna. Den sumeriska berättelsen om Ziusudra finns bevarad på en kilskriftstavla från omkring 1600 f.Kr. Hjälten heter Ziusudra som betyder den långlivade. Den babyloniska Atrahasis-myten är något yngre och dateras till 1700-talet f.Kr. Hjälten där heter Atrahasis vilket betyder den synnerligen vise. Gilgamesh-eposets elfte tavla från cirka 1200 f.Kr. innehåller den mest utförliga berättelsen. Där är hjälten Utnapishtim och berättelsen återges för Gilgamesh som söker odödlighet. Hebreiska Bibelns version i Första Moseboken nedtecknades under den babyloniska fångenskapen omkring 500 f.Kr. Den hebreiska versionen visar tydliga influenser från de äldre mesopotamiska skrifterna. Vilka är då de andra centrala kulturers versioner?
De andra centrala kulturernas versioner sprider sig över hela världen. Grekisk mytologi berättar om Deukalion och hans hustru Pyrrha. Zeus blev så vred på bronsåldersmänniska att han sände en flod. Endast Deukalion och Pyrrha överlevde i en ark byggd på Prometheus råd. Efter floden återbefolkade de jorden genom att kasta stenar bakom sig. Indisk tradition har Manu, den första människan i den nuvarande tidsåldern. Han räddades av Matsya, fiskinkarnationen av guden Vishnu. Kinesisk mytologi har berättelsen om kejsar Yu den store. Han övervann inte floden genom flykt utan genom kanalisering och hydroteknik. Mayatraditionens Popol Vuh beskriver hur gudarna förstörde tidigare mänskoraser. Aztekisk mytologi talar om fem solar varav en avslutades med översvämning. Andra exempel finns hos indianer i Nordamerika och polynesier i Stilla havet. Hur har då forskare tolkat utbredningen?
Forskare har tolkat utbredningen av översvämningsmyter på flera sätt under det senaste seklet. Den första tolkningen är att berättelserna sprider sig genom kulturell kontakt och diffusion. Mesopotamiska berättelser anses ha spritts via fenicier, judar och greker till Medelhavet. Senare missionärer och köpmän förde dem vidare till Afrika, Asien och Amerika. Den andra tolkningen är att berättelserna uppstår självständigt i olika kulturer. Carl Jung föreslog att floder symboliserar djupa kollektiva omedvetna minnen. Den tredje tolkningen rör verkliga forntida översvämningar bevarade i muntlig tradition. Slutet av sista istiden för cirka 11500 år sedan höjde havsnivån med över hundra meter. Geologerna William Ryan och Walter Pitman föreslog 1997 Svarta havets dränkning som källa. Den fjärde tolkningen rör myternas funktion som varning mot mänsklig övermod. Hur ser då forskningens textanalyser ut?
Forskningens textanalyser av översvämningsmyter har växt fram under två sekel av kritisk granskning. James George Frazer samlade i Folk-Lore in the Old Testament 1918 över etthundrafemtio varianter. Mircea Eliade vid University of Chicago behandlade berättelserna i sin Myth and Reality från 1963. Han såg dem som arketypiska berättelser om kosmos förnyelse och rening. Stith Thompsons Motif-Index of Folk-Literature klassificerar floden under kod A1010. Joseph Campbell behandlade fenomenet i The Hero with a Thousand Faces från 1949. Den franska religionsforskaren Georges Dumézil såg trefunktionella mönster i berättelserna. Modernare forskare som Karen Armstrong har behandlat de etiska dimensionerna. Bibelarkeologin har försökt verifiera den hebreiska versionen genom utgrävningar. Komparativ lingvistik visar släktskap mellan flera mesopotamiska och bibliska namn. Hur ser då traditionen i Sverige ut?
Den svenska scenen för översvämningsmytsforskning har en länge etablerad tradition. Carl-Martin Edsman vid Uppsala universitet var en av Nordens ledande religionsforskare under 1900-talet. Hans verk Religionshistoria från 1965 behandlar översvämningsmyter komparativt. Anders Hultgård, professor i religionshistoria, har skrivit utförligt om iranska och nordiska varianter. Mauno Koski vid Åbo Akademi har bidragit med finsk-ugriska perspektiv. Den nordiska Ragnaröksmyten innehåller egna element av kosmisk översvämning. Surt och hans eldjättar bränner världen som sedan dränks innan en ny tid börjar. Författaren Birgitta Onsell har behandlat ämnet i sin Mytologins kvinnor från 2003. Religionshistoriska Sällskapet i Stockholm anordnar emellanåt föreläsningar. Bonnierförlagen har gett ut svenska översättningar av Gilgamesh-eposet. Hur kan en intresserad själv närma sig dessa berättelser?
Att närma sig översvämningsmyterna kräver litteraturhistorisk nyfikenhet och respekt för traditionerna. Gilgamesh-eposet i svensk översättning av Warring och Kantola är en naturlig första bok. Första Moseboken kapitel 6 till 9 läses bäst i en modern bibelöversättning med kommentarer. Mircea Eliades Myth and Reality finns i flera översättningar och ger en akademisk inramning. James George Frazers Folk-Lore in the Old Testament är klassisk men något äldre. Joseph Campbells The Hero with a Thousand Faces ger en bredare mytologisk översikt. På svenska ger Carl-Martin Edsmans Religionshistoria en lärd introduktion. Britt-Mari Näsström har skrivit om nordiska kosmologiska berättelser. Egna frågor om skuld och nystart kan väckas under läsningen. För sådana stunder kan ett samtal med ett medium över telefon ge personlig spegling. En sådan stund kan placera arkaiska berättelser i ett personligt sammanhang.
Här hittar du våra läsvärda artiklar som ger dig en ny överblick på din situation och din resa i livet. Alla artiklar är nyskapade, så att vi kan erbjuda er det senaste och mest aktuella inom den alternativa världen
