Mithraism romarrikets gåtfulla kult

I det romerska riket blomstrade under några århundraden en sluten kult kring guden Mithras. Mithraism var en mysteriereligion med hemliga invigningar i sju steg och en sträng ed om tystnad. Nästan ingenting skrevs ned, så vår kunskap bygger i dag på bilder och lämningar. Anhängarna, ofta soldater, samlades i grottlika tempel med bilden av Mithras som dödar en tjur. Kring bilden syntes ofta sol, måne och stjärntecken. Namnet leder till en persisk gud, men den romerska kulten skapade i hög grad sin egen tro. Med kristendomens frammarsch under 300-talet tynade den bort och lämnade bara ruiner och gåtor efter sig. Den som är nyfiken möter en av antikens mest hemlighetsfulla och fängslande religioner.

Antikens hemliga kult

Kulten som kallas mithraism var en av antikens mest hemlighetsfulla religioner. Den dyrkade guden Mithras och spreds över hela Romarriket under de första århundradena efter vår tideräknings början. Framför allt lockade den män, och den samlade sina anhängare i små och slutna grupper. Kvinnor tycks ha varit helt utestängda från gemenskapen. Få mysteriekulter har fängslat kännare av religion och mytologi lika starkt som just denna. Anledningen är att vi vet så förvånansvärt lite om vad medlemmarna egentligen trodde och gjorde. Det mesta har vi fått pussla ihop ur bilder och lämningar, inte ur nedskrivna läror. Varje nytt fynd blir därför en viktig ledtråd till en i övrigt tyst historia. Men vad var det då som gjorde denna kult så sluten?

Invigning i sju steg

Hemligheten var själva kärnan i mithraism, precis som i andra mysteriekulter. Den som ville bli medlem fick genomgå hemliga invigningar och svära att aldrig avslöja något. Den som bröt eden ansågs svika både bröderna och guden själv. Därför skrevs nästan ingenting ned, och de heliga berättelserna fördes vidare muntligt inom gruppen. Den som fördjupar sig i antik religion och mytologi möter förr eller senare denna tystnadens kult. Invigningen skedde i sju steg, som en trappa mot allt djupare kunskap och närhet till guden. Först längst upp fick man ta del av de djupaste hemligheterna. Varje grad hade sitt eget namn, sina symboler och sina prövningar att ta sig igenom. Var samlades då dessa hemlighetsfulla anhängare?

Tempel som grottor

Templen låg ofta under jord eller byggdes för att likna en grotta. Ett sådant tempel kallas mithreum, och lämningar av dem har hittats över hela det gamla riket. Rummen var små och avlånga, med bänkar längs väggarna där medlemmarna kunde samlas till måltider. Där åt man tillsammans i ett dunkel som förstärkte känslan av något heligt. På hedersplatsen fanns nästan alltid samma bild, den av Mithras som dödar en väldig tjur. Kring denna scen syns ofta sol, måne och djur som pekar mot en dold astrologisk mening. Varje detalj tycks ha burit på en egen betydelse. Mycket tyder på att hela kulten var genomsyrad av tankar om himlen och stjärnorna. Vilka var det då som sökte sig till dessa mörka och stjärnbeströdda rum?

Soldaternas brödraskap

Anhängarna var nästan uteslutande män, och särskilt vanliga var soldater. Längs rikets gränser, där legionerna låg, har man funnit många spår av kulten. Från Britannien i norr till öknarna i söder dyker samma bilder upp. Handelsmän och tjänstemän som reste vida omkring bidrog också till att sprida den. Gemenskapen liknade ett brödraskap, där männen delade måltider, hemligheter och en känsla av samhörighet. De lägre invigda betjänade ofta de högre vid sammankomsterna. Att stiga genom de sju graderna gav status och band medlemmarna allt hårdare samman. För en soldat långt hemifrån kunde en sådan gemenskap betyda mycket i en osäker tillvaro. Men varifrån kom egentligen guden Mithras och hela denna tradition?

En gud från öster

Namnet Mithras leder tankarna österut, till en gammal persisk gud vid namn Mithra. Denne Mithra dyrkades i Iran långt innan romarna kom att intressera sig för honom. Han förknippades där med ljus, sanning och trohet till givna löften. Länge trodde man därför att den romerska kulten var en direkt fortsättning på den persiska. Nyare forskning menar dock att romarna i hög grad skapade sin egen Mithras och sina egna riter. Kanske lånade de ett klingande och exotiskt namn men fyllde det med ett nytt innehåll. Bristen på skrivna källor gör att gåtan är svår att lösa helt. Frågan om ursprunget är alltjämt omdiskuterad och långt ifrån slutgiltigt besvarad. Hur gick det då till slut för denna en gång så spridda kult?

Kultens undergång

Med kristendomens frammarsch under 300-talet började mithraism sakta att tyna bort. De två religionerna hade en tid funnits sida vid sida och tävlat om samma människor. Båda erbjöd gemenskap, hopp och löften om ett liv bortom döden. Vissa likheter mellan dem har ivrigt debatterats, men mycket är svårt att belägga säkert. När kristendomen blev statsreligion stängdes till slut de gamla templen ett efter ett. Kvar blev bara ruiner, bilder och en handfull inskrifter för eftervärlden att tyda. Ur dessa spår försöker forskarna än i dag pussla ihop helheten. Just tystnaden och gåtan har gjort att kulten fortsätter att fascinera såväl forskare som nyfikna. Så lever mithraism vidare, inte som en tro utan som ett av antikens mest lockande mysterier.

Dragningen till det dolda

Fastän mycket förblir dolt är mithraism en av de mest spännande kulterna från antiken. Den som vill veta mer kan läsa om Romarrikets olika mysteriereligioner och deras hemliga riter. Böcker om arkeologi och antik religion ger en bild byggd på det som faktiskt grävts fram. Ett besök vid ett bevarat mithreum eller på ett museum gör den gamla kulten påtagligt levande. För den som fängslas av forntidens mysterier och de stora livsfrågorna kan det kännas givande att prata med ett medium på telefon. Sådana samtal ger förstås inga svar om Mithras, men de kan hålla nyfikenheten och undran levande. Så blir mithraism mindre en död lärdomsfråga och mer en påminnelse om människans eviga dragning till det hemlighetsfulla.