Zombies i folktro, film och nutida fascination

Få gestalter har vandrat genom så många kulturella landskap som zombies. Från haitisk vodou och karibisk folktro har figuren tagit sig in i Hollywoods skräckfilm. Vidare har den vandrat till tv-serier, dataspel och samtida memes. Bakom de flåsande horderna i populärkulturen döljer sig en lång idéhistoria. Den rör frågor om själens öde, kroppens gränser och människans rädsla för att förlora sin egen vilja. George A. Romeros filmer från slutet av 1960-talet skapade den moderna mallen. Rötterna sträcker sig dock långt djupare än så. Antropologer som Wade Davis har försökt spåra fenomenets etnografiska bakgrund. Andra forskare har snarare läst zombiefiguren som en kulturkritisk spegel av modernitetens egna ångest. Sammantaget framträder ett ämne med oväntat djup.

Ordets resa över havet

Själva ordet zombie tros komma från västafrikanska språk, möjligen från kongolesiskans nzambi. Det fornafrikanska ordet betyder ande eller gud. Begreppet vandrade med slavhandeln över Atlanten till Karibien, framför allt till Haiti. Där smälte det samman med katolska och inhemska föreställningar. Resultatet blev ett särpräglat fält av folklig tro. Hela detta tankegods kan ses som paranormalt till sin karaktär, präglat av andar och kroppsliga gränser. I haitisk vodou betecknar zombi en person som genom ritualer berövats sin själ eller sin vilja. Den drabbade fortsätter att andas och röra sig, men handlar utan eget medvetande. En bokor, en magiker som arbetar med båda händer, sägs kunna utföra själva förvandlingen. Antropologen Zora Neale Hurston dokumenterade fall under sin vistelse på Haiti på 1930-talet. Men hur kom denna karibiska figur att förvandlas till skräckfilmens vandrande lik.

Från Haiti till Hollywood

Vägen från haitisk byvärld till Hollywood gick via tidiga reseskildringar och pulpmagasin under 1920-talet. William Seabrooks bok The Magic Island från 1929 spred bilden vidare till en bredare amerikansk publik. Snart följde filmer som White Zombie 1932 med Bela Lugosi i huvudrollen. Den verkliga vändpunkten kom dock med George A. Romeros Night of the Living Dead 1968. Romero släppte greppet om det paranormalt och rituella, och gjorde motivet till en kollektiv katastrof. Här syntes inga bokorer eller andar, utan bara hungriga lik som angrep de levande. Han förflyttade fokus från enskild förtrollning till samhällelig kollaps. Smittan ersatte ritualen som förklaringsmodell. Den moderna zombien var född. Vilka egenskaper kom då att definiera detta nya filmiska monster.

Mall för det levande lik

Som filmiskt monster fick zombien snart en uppsättning egenskaper som blev allmänt erkända. Långsam gång, utsträckta armar, blank blick och hunger efter mänskligt kött kom att utgöra mallen. Romero själv använde aldrig ordet zombie i Night of the Living Dead. Han kallade gestalterna för ghouls. Begreppet zombie fastnade ändå i publikens medvetande. Senare regissörer som Lucio Fulci i Italien och Dan O'Bannon i USA byggde vidare på formen. På 2000-talet introducerade Danny Boyle den snabba zombien i 28 Days Later. Smittan spreds där genom blod på sekunder. The Walking Dead bygger på Robert Kirkmans serieromaner. Tv-serien etablerade zombien som ett format som kunde löpa över hundratals avsnitt. Hur kom då fenomenet att läsas av forskare och kritiker bortom genren själv.

Forskningens tolkningar

Akademiska forskare har närmat sig zombien från flera håll. Etnobotanikern Wade Davis utgav 1985 boken The Serpent and the Rainbow. Där hävdade han att haitiska bokorer använde tetrodotoxin från kulkulfisk i sin praktik. Substansen sägs försätta offret i ett dödsliknande tillstånd. Hans teori har debatterats hårt och delvis kritiserats av andra antropologer. Samtidigt har kulturkritiker läst den moderna zombien som en spegel av samtiden. Sociologen Henry Giroux har skrivit om zombien som metafor för konsumtionssamhällets viljelöshet. Andra har sett figuren som ett uttryck för rädsla för pandemier eller för migration. Filmvetaren Kyle William Bishop har spårat hur olika decennier projicerat olika ångest på den vandrande döda gestalten. Vad har då hänt med figuren i den senaste vågen av populärkultur.

Genrens senare grenar

På senare tid har zombien tagit steget in i nya format och tonlägen. Komediserien Santa Clarita Diet vände motivet till svart humor om förortsliv. Den koreanska filmen Train to Busan från 2016 visade hur genren kunde anpassas till östasiatiska berättartraditioner. Spelet The Last of Us, senare omarbetat till tv-serie, gav genren en bredare emotionell spännvidd. Den iranska regissören Babak Anvari har låtit motivet möta persisk skräck. På bokmarknaden har Colson Whiteheads Zone One givit figuren en litterärt högre status. Även rollspel och dataspel som Resident Evil har bidragit till att forma bilden av vad en zombie kan vara. Genren har visat en förmåga att förnya sig långt utöver de förväntade ramarna. Hur står sig då det ursprungliga karibiska tankegodset i ljuset av denna utveckling.

Vodouns levande arv

I dagens Haiti finns föreställningen om zombier kvar som en levande del av folktron. Lokala berättelser om personer som påstås ha återvänt från graven förekommer fortfarande i bypressen. Det kände fallet rör en man vid namn Clairvius Narcisse. Han hävdades ha varit zombifierad mellan 1962 och 1980, och blev utgångspunkt för Davis forskning. Haitisk straffrätt rymmer fortfarande en paragraf om zombifiering, infogad redan 1864. Detta visar att tankegodset aldrig helt övergivits av samhället. Samtidigt är gapet mellan filmens hungriga horder och vodouns viljelösa arbetare större än populärkulturen ger sken av. Den moderna zombien är i mångt och mycket en amerikansk skapelse. Den karibiska zombi är något helt annat. Den distinktionen är värd att hålla i minnet för den som närmar sig ämnet på allvar.

Spår vidare in i ämnet

Det kulturhistoriska fenomenet zombien erbjuder en ovanligt rik ingång till frågor om kropp, själ och kollektiv ångest. Den som vill läsa vidare kan söka sig till svensk antropologisk litteratur. Mikael Häll och Catharina Raudvere har skrivit om besläktade folktrofigurer i nordisk kontext. Häll har behandlat den nordiska gengångartraditionen, som rör vid liknande frågor om de döda som inte vill stanna i graven. Studiecirklar i religionshistoria och filmvetenskap vid Folkuniversitetet ger en strukturerad väg in. För den som brottas med tankar om döden eller drömmer om de avlidna kan ett samtal med ett medium över telefon ge perspektiv. Sådan andlig vägledning kan placera personliga upplevelser i ett större sammanhang. Det förenar äldre folktro med ett tillgängligt nutida sätt att söka klarhet.