Yeti och Himalayas snöiga gåta

Inom kryptozoologin räknas yeti till de mest berömda gåtor om okända storprimater. Namnet kommer från tibetanska yeh-teh som betyder ungefär liten människoliknande varelse. Engelska beteckningen Abominable Snowman myntades år 1921 av journalisten Henry Newman. Newman missuppfattade då uttrycket metoh-kangmi efter Howard-Burys expedition. Sherpas och tibetaner skiljer själva mellan flera olika typer av varelser. Dzu-teh är största varianten medan mi-teh är människostor och chuti är liten. Mest berömda fotodokumentationen togs av Eric Shipton vid Menlung-glaciären år 1951. Hans foton på fotspår blev fältets klassiska bevismaterial. Edmund Hillary ledde en vetenskaplig expedition år 1960. Hans grupp drog slutsatsen att huden från Khumjung-klostret kom från serow-getter. Reinhold Messner spenderade flera år med fältforskning. DNA-studier av Bryan Sykes och Charlotte Lindqvist bekräftar björnhypotesen.

Yeh-teh och tre varianter

Själva varelsen yeti har sin ursprungliga hemvist i Himalaya-bergens snöiga toppar. Inom modern paranormalt intresse intar denna kryptid en plats som en av världens mest dokumenterade gåtor. Namnet yeti kommer från det tibetanska yeh-teh enligt språkforskare. Uttrycket betyder ungefär liten människoliknande varelse på moderna tibetanska språket. Engelska beteckningen Abominable Snowman myntades år 1921 av journalisten Henry Newman. Newman tolkade då det tibetanska uttrycket metoh-kangmi som avskyvärd snögubbe. Korrekta översättningen är dock närmare snöbjörn eller bergsbo. Newmans missförstånd fick stort fotfäste i västerländsk press och stannade som standard. Sherpas och tibetaner skiljer själva mellan flera typer av varelser. Dzu-teh räknas som den största varianten med över två meters höjd. Mi-teh är människostor medan chuti och thelma är mindre. Men hur uppstod det västerländska intresset?

Howard-Bury och Newman 1921

Bakgrunden till det västerländska intresset börjar med tidiga brittiska expeditioner i Himalaya. Klassisk paranormalt rapportering om okända bergsvarelser dyker upp redan i tidiga 1800-talsskildringar. Brian Hodgson rapporterade år 1832 om en hårig varelse sedd av hans bärare i Nepal. Bärarna beskrev varelsen som svartmodig och som gick upprätt på två ben. Laurence Waddell rapporterade om mystiska fotspår i snö under expedition år 1899. Stora genombrottet kom med Howard-Burys brittiska Everest-rekognoseringsexpedition år 1921. Expeditionsledaren såg själv fotspår på sex tusen fyrahundra meters höjd vid Lhakpa La. Hans rapport till Times of India förmedlades av journalisten Henry Newman i Calcutta. Newman publicerade artikeln som introducerade Abominable Snowman till världen. Nikolaos Tombazi från Royal Geographic Society rapporterade observation år 1925. Vilka är då de berömda dokumentationerna?

Shiptons fotspår 1951

Mest berömda dokumentationen är Eric Shiptons fotograferingar vid Menlung-glaciären år 1951. Shipton och Michael Ward var på rekognosering inför 1953 års Everest-bestigning. På sju tusen meters höjd hittade de en lång rad tydliga fotspår i nysnö. Ett spår mätte trettiotre i längd och arton i bredd vid största tå. Shipton fotograferade spåren med sin egen ispickax bredvid för storleksjämförelse. Bilderna publicerades i tidningen Illustrated London News samma år. Spåren följdes över en kilometer genom svår terräng i tunna luften. Detta blev klassikern inom kryptozoologin och har analyserats av otaliga forskare sedan dess. Skeptiker har föreslagit att spåren tillhör en bergsbjörn vars spår smält ihop i solskenet. Anhängare hävdar att tå-mönstret är för tydligt och regelbundet för en björn. Andra dokumentationer inkluderar Tom Slicks expeditioner under 1950-talet. Hur reagerade då vetenskapen?

Hillarys expedition 1960

Vetenskapens reaktion blev framför allt Edmund Hillarys stora expedition år 1960. Hillary hade 1953 stått på Everest med sherpan Tenzing Norgay som första människa. Sju år senare ledde han en stor expedition specifikt fokuserad på yeti-undersökningar. Hans grupp besökte Khumjung-klostret i Khumbu-dalen och fick studera deras heliga yeti-hud. Hudens hår analyserades vetenskapligt på Field Museum of Natural History i Chicago. Slutsatsen blev att huden kom från en serow vilket är en bergsantilop. Hillary studerade också det berömda yeti-handsken vid Pangboche-klostret längre upp i dalen. Handsken visade sig vara sammansatt av människo- och djurben enligt analysen. Hillarys rapport publicerades 1962 och fick stor uppmärksamhet. Han själv blev övertygad om att yeti var en folksaga utan biologisk grund. Reinhold Messner inledde egna fältundersökningar under 1980-talet. Hur ser då moderna DNA-studier ut?

Sykes och Lindqvist

Moderna DNA-studier av påstådda yeti-prover har slutgiltigt fastställt deras ursprung. Första stora DNA-studien leddes av Bryan Sykes vid Oxford University år 2014. Sykes samlade in trettiosju påstådda yeti-prov från museer och privata samlingar. Han publicerade sina resultat i Proceedings of the Royal Society år 2014. Studien fann att alla prov tillhörde kända djurarter inklusive bjornar, hundar och ku. Två prov från Bhutan och Indien matchade dock en utdöd polarbjörnsart från Svalbard. Detta resultat ifrågasattes av andra forskare som föreslog kontaminering. Charlotte Lindqvist vid University at Buffalo gjorde en uppföljande studie år 2017. Hennes grupp analyserade nio mer prover med modernare DNA-tekniker. Resultaten visade entydigt att alla prover kom från lokala björnarter i Himalaya. Himalaya-brunbjörnen Ursus arctos isabellinus identifierades som huvudkälla. Hur ser då yetin ut i kulturen?

Khumjung och Tintin i Tibet

Yetin har en djupgående plats i Tibetans, Nepals och Bhutans lokala folkkultur. Sherpa-religion betraktar yeti som en helig varelse förbunden med bergens andar. Lama-danser i kloster avbildar regelbundet yetin som del av traditionella ceremonier. Khumjung-klostret bevarar fortfarande sin yeti-hud som relik trots Hillarys analys. Pangboche-klostret hade tidigare en mumifierad yeti-hand som relik. Handsken stals dessvärre under 1990-talet och är fortfarande försvunnen. Bertrand Eggimanns bok Cryptozoology från 1999 dokumenterar lokal folktro ingående. Modern populärkultur har spridit yetin långt utanför Himalaya genom film och böcker. Bumble i Rudolf den rödnästa renen från 1964 är annan klassiker. Disneys nöjespark Expedition Everest har sedan 2006 yeti som central attraktion. Hur kan en intresserad själv närma sig yeti-mysteriet?

Vägar in i bergens mysterium

Att närma sig yeti-mysteriet kräver studier av vetenskapliga och kryptozoologiska källor. Reinhold Messners My Quest for the Yeti från 2000 är personlig och välbalanserad. Daniel Loxton och Donald Prothero gav ut Abominable Science år 2013 med skeptisk analys. Bernard Heuvelmans klassiker On the Track of Unknown Animals är grundsten. Loren Colemans Cryptozoology A to Z från 1999 ger encyklopedisk översikt. Bryan Sykes The Nature of the Beast från 2015 sammanfattar DNA-studierna. Charlotte Lindqvists artikel från 2017 finns i Proceedings of the Royal Society. För svenska läsare kan Bertil Falks artiklar i Sökaren ge bakgrund. Resor till Khumbu-regionen i Nepal är möjliga med lokala guider. Frågor om gränsen mellan vetenskap och myt kan väckas. För sådana stunder kan ett samtal med ett medium över telefon ge personlig spegling. En sådan stund kan placera yeti-mysteriet i ett personligt sammanhang.