När själen är trött men hjärtat vill mer

Det finns en sorts trötthet som inte går att vila bort. Den sitter inte i musklerna, Inte ens i tankarna. Den bor djupare, i själen.

Jag har känt det länge nu.

Den där märkliga kombinationen av att inte orka och samtidigt känna att något inom mig vill mer än någonsin.

Mer sanning,

Mer mening.

Mer äkthet.

Och just där uppstår slitningen.

Själens trötthet är inte samma sak som utmattning.

När själen är trött handlar det sällan om att vi gjort för mycket.

Ofta handlar det om att vi har levt för länge på ett sätt som inte längre stämmer.

Vi har anpassat oss.

Hållit ihop.

Varit starka, förstående, fungerande.

Samtidigt som något inom oss långsamt har viskat; "Det här är inte hela du".

Själens trötthet kommer ofta precis före en fördjupning, inte före ett sammanbrott.

Den signalerar inte slutet, utan en övergång.

Det kan kännas förvirrande.

Hjärtat är fullt av längtan, visioner, ideer, drömmar.

Men kroppen vill stanna. Sakta ner. Dra sig undan.

Vi tror att något är fel.

Att vi borde pusha oss igen. "komma tillbaka".

Men tänk om det inte handlar om att komma tillbaka, utan om att komma hem?

Hem till ett nytt sätt att vara.

Ett liv där vilan inte är ett misslyckande, utan en del av vägen.

Själens trötthet ber om lyssnande, inte lösningar.

Den här sortens trötthet vill bli fixad. Den vill bli sedd.

Den vill att vi ska sluta fråga; "Hur tar jag mig ur det här?".

Och istället fråga; "Vad håller på att födas genom mig?".

Ibland är tröttheten ett tecken på att en gammal identitet håller på att lösas upp.

En roll. En version av dig som har gjort sitt.

Och det är inte konstigt att det tar energi.

För övergångar gör det.

Just nu försöker jag öva på något enkelt men ovant, att inte skynda mig förbi det här tillståndet.

Att jåta själen vila utan att kräva svar.

Att lita på hjärtats längtan inte försvinner bara för att tempo sänks.

Kanske är det så här det ser ut när själen samlar sig.

Inte för att dra sig tillbaka från livet utan för att kliva in i det på ett sannare sätt.

Om du känner igen dig. vill jag säga detta till dig och till mig:

Du är inte lat.

Du är inte tappad.

Du är inte på väg bakåt.

Du är i en paus som bär mening. Och hjärtats längtan vet redan vägen, även när stegen är långsamma.