När intuitionen säger nej

Du har säkert upplevt det någon gång. Någon frågar dig om något och innan du ens hunnit tänka kommer en känsla: Nej.

Sedan börjar huvudet arbeta. Du hittar argument för varför du borde säga ja. Det verkar ju logiskt. Praktiskt.

Kanske vill du inte göra någon besviken. Och egentligen kan du inte ens förklara varför det första svaret kändes fel. Ändå ligger känslan kvar.

Intuition fungerar inte alltid som en tydlig röst. Den kan visa sig som en plötslig tvekan, en kroppslig känsla, en tanke som dyker upp från ingenstans eller en märklig ovilja att gå vidare med något.

Problemet är att intuition lätt blandas ihop med rädsla.

Intuition eller oro?
Det finns ingen perfekt regel för att skilja dem åt, men ibland finns en tydlig skillnad.

Oro tenderar att fortsätta prata. Men tänk om…? Vad händer sedan? Tänk om det blir fel?

Den bygger berättelser och katastrofscenarier. I

ntuition kan däremot vara förvånansvärt kortfattad. Nej.

Vänta. Ring henne. Gå en annan väg. Sedan kommer ofta tankarna efteråt och försöker förklara känslan.

Det betyder förstås inte att varje impuls måste följas blint. Intuition kan påverkas av tidigare erfarenheter, känslor och rädsla precis som allt annat.

Men den kan vara värd att lyssna på. Nästa gång du står inför ett val kan du prova att lägga märke till vad som händer innan du börjar väga för- och nackdelar.

Vad var din allra första reaktion? Du behöver inte agera på den direkt. Bara registrera den.

För ibland förstår vi först långt senare varför något inom oss viskade: Inte den här vägen.