Andlig utveckling utan att förneka ilska

Det finns en bild av andlighet som alltid är lugn, ljus och harmonisk.

Som om vi, ju mer vi utvecklas, borde bli mildare, tystare och mer "balanserade".

Men sanningen är att ilska också är en del av själen.

Och inte vilken del som helst, utan en kraft som också visar var något ät fel,

var en gräns har passerats eller var vi har svikit oss själva.

Ilska är inte motsatsen till andlighet. Det är en signal.

När vi försöker trycka bort den, förneka den eller "andas bort den" för snabbt, händer

något subtilt. Vi lämnar en del av oss själva bakom.

Och andlig utveckling handlar inte om att bli av med delar av oss själv.

Det handlar om att bli hel.

Det betyder inte att vi ska agera ut ilska okontrollerat eller såra andra.

Men det betyder att vi vågar känna den

Lyssna på vad den säger.

Ibland viskar den "Det här gör ont".

Ibland säger den tydligare: " Det här är inte okej".

Och ibland bär den på en gamal sorg som aldrig riktigt

fått komma upp till ytan.

När du möter din ilska med närvaro istället med motstånd, förändras den.

Den blir mindre explosiv och mer klar.

Mer som en inre kompass än ett hot.

Det är då du kan börja använda den som en vägledning.

Inte för att skapa konflikt, utan för att skapa sanning i ditt liv.

Att vara andlig betyder inte att alltid vara lugn.

Det betyder att vara medveten.

Att kunna känna hela sitt känsloregister utan att gå vilse i det.

Så nästa gång ilskan kommer, prova att inte trycka bort den direkt.

Sitt med den en stund, Andas.

Fråga;Vad försöker du visa mig?

Kanske är det just där, i det du tidigare velat undvika, som

en viktig del av din kraft väntar på att bli återtagen.