När himlen fäller tårar

Satt ute i duggregn med en kopp te och en bok, i ett fortfarande varmt och milt regn som droppade ner i tekopp och bok. Läste om regnritualer, men just när jag skriver detta öppnade sig himlen och regnet öste ner. Hann iaf in och sitter nu vid fönstret, läser om oväder, tänder hoppets lila ljus och ber en bön att det snart drar förbi. I alla fall ösregnet, ett stilla regn kan vara mysigt.

Men det blev hoppet som drog förbi, läser om fortsatt ösregn plus storm framåt kvällen och natten - men magiskt är regnet, där kan man annars tycka vad man vill, för det renar hela ens omgivning. Allt är fräsht och känns helt rent, skogarn, stigarna och sjön som nästan bubblar. Men regnet renar inte bara, det fördriver förbannelser och tycks kunna nollställa besvärjelser. Efter regnet har vi fått en ny värld, en ny omgivnig. NollställD och redo för en ny början.

Fallande vatten sägs i mystiken kunna förändra en hel värld och skapa en atmosfär av erftertanke.  Tänk bara på ljudet när regn smattrar på ett plåttak eller bruset när det faller på skogens löv. Ett brus som dämpar stress och inbjuder till introspektion. Passande inför lördagens nymåne tvättar regnet bort det gamla och gör plats för det nya, Regnet suddar ut konturer, dämpar och gör plats för det nya som vi så innerligt väntar på. Vi tolkar regnet som ett lugnande bakgrunsljud som gör andningen djupare, pulsen sjunker och spänningar i musklerna släpper. En magisk trygghetssignal.

Med regndroppar och kärlek