Lite nordisk mytologi

Kylan har kommit för att stanna och ormarna på gården drar sig tillbaka till sina skyddande bon djupt under jord. I nordisk och annan forntida folktro användes ormen ju ofta som följeslagare till gudar och gudinnor, med koppling till både magi och underjord. Inom magi och ockultism ansågs ormarna, eftersom de ömsar skinn,  som mäktiga symboler för förvandling, läkning och odödlighet. De  förknippas ofta med dolda kunskaper och djup intuition, samtidigt som de beskyddade de platser där de finns.

Själv uppskattar jag mina huggormar och snokar, som håller möss och råttor borta. Det känns verkligen magiskt, särskilt som jag bor i ett skogsområde med ett blandat djurliv.  I vår äldre nordiska folktro hade vi ju så kallade tomtormar eller husormar, som bodde under husen och skyddade oss mot olyckor men också mot skadedjur. Just ormarna troddes också ge oss tur, god hälsa och ett bra skydd till hus och hem. Att skada ormarna förde till olycka, så de fick leva ifred. 

Gudinnan Hecate, en av mina absoluta favoriter som månskensgudinna. Hon sägs även härska över vildmarken,  magi, häxkonst, trolldom, spöken, natten, månen, underjorden, vägkorsningar och nekromanti. Nekromanti är ju en gammal spådomskonst som användes av andebesvärjare, för kontakt med de dödas andar, för att få svar på dolda frågor. Här uppe i Norden tog man oftast kontakten genom andebesvärjare, som trummade på sin trumma för att kontakta andevärlden. Idag används väl mer ordet spiritism istället för nekromanti och kontakter sker ofta genom seanser. 

Med ljus och kärlek