Månslukaren Bakunawa

I den förkoloniala filippinska mytologin, framför allt inom bisaya-traditionen, reser sig Bakunawa som ett av de mest vördade och fruktade kosmiska väsendena. Denna kolossala drake, vars ormlika kropp rörde sig mellan underjorden och oceanernas djupaste avgrunder, bar på en glupande hunger efter himlavalvets skönhet. Enligt de uråldriga legenderna skapade gudarna ursprungligen sju strålande månar för att lysa upp natthimlen. Bakunawa, bländad och trollbunden av deras sken, steg upp ur vågorna natt efter natt och svalde månarna en efter en tills endast en enda återstod.

När monstret återigen reste sig ur havets djup för att sluka den sista månen, inträffade det som människorna på jorden upplevde som en månförmörkelse. Himlen mörknade i takt med att månens ljusa skiva försvann in i drakens gigantiska gap. För att förhindra att världen drabbades av ett evigt mörker rusade byborna ut ur sina hus med grytor, pannor och trummor. Genom att slå rytmiskt och föra ett öronbedövande oväsen försökte de skrämma odjuret, så att det skulle spotta ut månen tillbaka till himlen innan den hunnit förtäras helt.

Myten om Bakunawa förvandlade himlafenomenet till ett levande drama om kosmisk överlevnad och människans aktiva roll i att upprätthålla universums jämvikt. Den kolossala havsdraken blev en arketyp för det slukande mörker som ständigt hotar det livgivande ljuset, och påminde det filippinska folket om att ljusets seger ibland kräver att hela gemenskapen förenas i gemensam handling under natthimlen.

Allt Gott!