Månens tårar

I de bergsrika och karga landskapen i den algeriska Kabylien lever en djupt gripande och uråldrig muntlig tradition som utforskar livets djupaste smärta och tröst. Bland regionens rika skatt av skapelsemyter och legender intar berättelsen om föräldralösa barn och himlakropparnas hemligheter en särställning. Enligt denna sägnen levde en gång en ensam föräldralös pojke, övergiven av världen och tyngd av en bottenlös sorg så intensiv att den kvävde hans inre. Hans själ var så skadad att han förlorat förmågan att fälla en enda tår för att lätta sitt lidande.

En månskensnatt, när pojken satt helt ensam och frös i bergets mörker, sänkte sig månen ned till jorden för att skänka honom tröst. Månen, som med sitt milda sken vakat över mänsklighetens sorger i evigheter, insåg att pojken behövde reningsprocessen i en gråt för att inte förintas av sin sorg. Med oändlig medkänsla lärde månen den unge pojken konsten att gråta. När de första varma tårarna äntligen bröt fram och rann nerför hans kinder, lättade den tunga bördan i hans bröst.

Legenden berättar att när pojken torkade sina tårar och smetade dem mot månens lysande ansikte som ett tecken på evig tacksamhet, fastnade spåren för alltid. De mörka skuggor som än i dag syns på månens yta är dessa tårar från den föräldralöse pojken. För det kabyliska folket blev myten en tidlös påminnelse om att sorgen förenar himmel och jord, och att även den djupaste förtvivlan bär på ett skimmer av gemensam tröst.

Allt Gott!