Doften av frangipani

I den malajiska folktron, djupt rotad längs kustområdena och byarna i Sarawak, intar Pontianak rollen som en av de mest fruktade och omtalade vålnaderna. Denna vampyrliknande demon anses uppstå ur själen hos en kvinna som dött under graviditeten eller vid förlossningen. Driven av bitterhet och outsläcklig hämndlystnad mot de levande återvänder hon som en rastlös ande som rör sig genom tropiknattens mörker på jakt efter mänskligt byte. Pontianaks ankomst förebådas ofta av subtila sinnesintryck som får nackhåren att resa sig. I nattbrisen sprids plötsligt en bedövande söt doft av frangipaniblommor – en doft som dock snabbt förbyts i en kväljande stank av förruttnelse när hon närmar sig.

I fjärran hörs gälla spädbarnsgråt eller ett avlägset, hånfullt skratt, ljud som blir allt tystare ju närmare hon glider sitt offer. För att locka till sig intet ont anande män, framför allt ensamma nattvandrare eller bilister längs ödsliga djungelvägar, förvandlar hon sig till en bländande vacker kvinna i lång, böljande vit klädnad. Men så snart offret närmar sig visar hon sitt sanna, fasansfulla jag: blek hy, håliga ögon och långa, knivskarpa klor med vilka hon river upp bröstkorgen för att sluka offrets inälvor.

Enligt sägnen kan man tvinga henne till underkastelse och göra henne till en god hustru genom att driva in en spik i nackgropen, men tas spiken ut återvänder det mordiska monstret genast. Pontianak förblir därmed en mörk påminnelse om moderskapets forna faror och nattens dolda fasor i den sydostasiatiska traditionen.

Allt Gott!