Galdr och nordens uråldriga runchant

Inom nordisk magisk tradition räknas galdr till de äldsta och mest dokumenterade formerna. Ordet kommer från fornnordiska gala som betyder att galdra eller chanta i hög stämma. Cognat finns i engelska yell vilket avslöjar ursprungliga klangkaraktären. Manlig utövare kallas galdramadr och kvinnlig utövare kallas galdrakona. Galdr skiljer sig från sin systerkonst seid genom sin verbala stående natur. Seid var däremot mer trancebaserad och utövades sittande på sejdhjall. Primära källan är dikten Hávamál i Poetiska Eddan från 1200-talet. Stroferna 146 till 163 räknar upp arton magiska sånger Oden själv kunde. Sångerna kallas Ljódatal och täcker områden som läkning, befrielse och kärleksmagi. Stroferna 138 till 141 berättar om Odens nio dygn hängande på Yggdrasils trädgren. Galdr kombineras ofta med ristade runor som förstärkning av magin. Moderna utövare har återupplivat traditionen sedan 1970-talet.

Galdramadr och galdrakona

Själva ordet galdr härstammar från fornnordiska verbet gala som betyder att chanta. Inom modern häxkonst intar denna konstform en plats vid sidan av seid som mest dokumenterade nordiska magisystem. Fornengelska kognatet gielan ligger bakom engelska yell vilket avslöjar klangkaraktären. Galdr handlade ursprungligen om sång och chant snarare än om tal eller läsning. Tonläget var enligt språkforskare högt och ihållande som en korpchant. Praktikens utövare har sedan urminnes tider haft kvinnliga och manliga former. Galdramadr är fornnordiska beteckningen för manlig utövare av konsten. Galdrakona är motsvarande kvinnliga form som var ovanligare i källorna. Galdr skiljer sig från sin systerkonst seid genom flera viktiga egenskaper. Galdr utövas stående och med stark verbal struktur i sina formler. Seid utövas sittande på sejdhjall och i djup trance bortom verbala former. Men hur uppstod då traditionen?

Hávamál och Ljódatal

Bakgrunden till galdr som tradition sträcker sig till de förkristna nordiska samhällena. Klassisk häxkonst i Skandinavien under vikingatiden använde galdr som central magiform parallellt med seid. Primära källan till galdr-praktiken är dikten Hávamál i Poetiska Eddan. Verket nedtecknades omkring 1270 i Codex Regius men bygger på äldre muntlig tradition. Stroferna 138 till 141 utgör den så kallade Runatal-delen av dikten. Här berättar Oden själv hur han hängde nio dygn på Yggdrasils trädgren. Han offrade sig själv till sig själv enligt diktens berömda formulering. Genom denna offerhandling fick han syn på runorna och deras hemliga magi. Stroferna 146 till 163 utgör därefter den så kallade Ljódatal-delen av dikten. Här räknar Oden upp arton specifika sånger som han själv behärskar. Dessa arton sånger har blivit den moderna återupplivningens centrala referenspunkter. Vilka är då dessa arton sånger?

Tolv sånger för läkning och strid

De arton sångerna i Ljódatal täcker hela bredden av nordisk magisk praktik. Första sången hjälper utövaren vid sorg, sjukdom och bedrövelse i livet. Andra sången används som läkemedel för läkning av sjukdom och skada. Tredje sången binder fiendens vapen så att de inte kan såra utövaren. Fjärde sången befriar utövaren från bojor och fängsliga band. Femte sången stoppar pilar och kastvapen mitt i deras flykt genom luften. Sjätte sången vänder förbannelser tillbaka mot den som uttalat dem. Sjunde sången släcker eldsvådor som hotar utövarens hus och hem. Åttonde