Cunning folk bygdens kloka hjälpare

Överallt i det gamla bondesamhället fanns kunniga män och kvinnor som utövade folkmagi till nytta för andra. Cunning folk, på svenska de kloka, botade sjuka, fann stulet gods och gav råd i kärlek och bekymmer. De skilde sig från den fruktade häxan genom att hjälpa i stället för att skada, även om gränsen var hårfin. Deras kunskap byggde på örter, ramsor, gamla ritualer och ibland handskrivna svartkonstböcker. Folk från alla samhällsklasser sökte upp dem, ofta i tysthet när det gällde känsliga ting. Med modern medicin och en mer skeptisk tid trängdes de undan, men minnet av dem lever kvar. I dagens nyandlighet har intresset för dem dessutom väckts på nytt. Den som är nyfiken finner en tradition som säger mycket om människans eviga behov av hjälp och tröst.

Bygdens kloka

Med cunning folk menas de kunniga män och kvinnor som förr utövade folkmagi till nytta för sina grannar. På svenska kallades de ofta de kloka, kloka gummor eller kloka gubbar, och deras hjälp var flitigt anlitad. Rykten om deras förmåga spred sig från by till by och drog hjälpsökande långväga ifrån. De botade sjuka, letade rätt på stulet gods och gav råd i kärlek och bekymmer. Deras verksamhet gränsade tätt till det vi i dag kallar häxkonst, men uppfattades sällan som farlig. Snarare sågs de som hjälpsamma, en sorts vardagens experter på det osynliga. Somliga blev nästan legendariska redan i sin egen livstid. Att kunna det som andra inte kunde gav dem en särställning i bygden. Men vad var det egentligen de kunde hjälpa till med?

Bot råd och skydd

Deras tjänster spände över nästan allt som kunde bekymra en människa. Vanligast var kanske att bota krämpor hos folk och boskap, med örter, handpåläggning och läsningar. Många sökte också hjälp att finna stulna eller borttappade ting, och att peka ut den skyldige. Ibland lades ett trollbundet föremål ut för att locka fram tjuven eller pressa fram en bekännelse. För den olyckliga i kärlek fanns råd och medel, och för den rädda fanns skydd mot ont. Gränsen mot ren häxkonst var i praktiken hårfin, eftersom samma kunskap kunde vändas åt båda hållen. En och samma ramsa kunde bota en ko eller, i fel mun, sägas göra den sjuk. Det som skilde var främst avsikten, om kraften användes för att hjälpa eller för att skada. Hur skilde man då egentligen de kloka från den fruktade häxan?

Klok eller häxa

Till skillnad från häxan, som fruktades för att vålla skada, sågs de kloka som hjälpare. Häxan anklagades för att sända sjukdom, förgöra grödor och sluta förbund med onda makter. Sådant ansågs kunna föra död och missväxt över en hel bygd. De kloka däremot anlitades ofta just för att häva sådant ont och skydda mot förbannelser. Just därför kunde folk både frukta och samtidigt behöva samma person. Ändå var gränsen långt ifrån trygg, och en klok gumma kunde snabbt bli utpekad som häxa. I orostider och under häxprocesserna hamnade även hjälpsamma botare i farozonen. Att kunna bota kunde nämligen tolkas som bevis på att man också kunde skada. Hur bar sig då dessa kloka åt när de utövade sin konst?

Örter ramsor och böcker

Kunskapen bestod av en brokig blandning av örtkunnande, ramsor och gamla ritualer. Många läste böner och besvärjelser, ofta i en säregen blandning av kristet och hedniskt stoff. Somliga ägde handskrivna svartkonstböcker, fyllda med formler, tecken och recept som gick i arv. En sådan bok var en dyrbar ägodel och bevarades ofta i djupaste hemlighet. Örter plockades vid rätt tid, knutar knöts och föremål gavs skyddande kraft genom bestämda ord. En del tydde tecken i naturen, i drömmar eller i vardagens små sammanträffanden. Också metaller, salt och eld tillskrevs kraft i de rätta händerna. Allt detta krävde både minne, självförtroende och en förmåga att inge förtroende hos den hjälpsökande. Vilken plats intog då de kloka i själva bygden?

En plats i byn

I byn intog de kloka en dubbel och lite motsägelsefull ställning. De var respekterade och ofta oumbärliga, men samtidigt omgärdade av en viss bävan. Man behövde deras hjälp, men var samtidigt rädd för vad de kunde ställa till med. Folk från alla samhällsklasser sökte upp dem, i tysthet när det gällde känsliga ting. Även präster och ståndspersoner lär i det tysta ha rådfrågat dem vid behov. Ofta gick kunskapen i arv inom en familj, eller lärdes ut från en äldre klok till en yngre. På så vis kunde en klok släkt behålla sitt rykte i flera generationer, byggt lika mycket på tillit som på kunskap. Att vara född med segerhuva kunde också sägas ge medfödda gåvor för sådant arbete. Vad hände då med de kloka när nya tider bröt in?

Nya tider bryter in

Så småningom trängdes de kloka undan av läkarvetenskap, skola och en mer skeptisk tid. Modern medicin tog över botandet, och polis och domstolar tog hand om stölder och tvister. Under 1800-talet och framåt sågs deras konster alltmer som vidskepelse att lämna bakom sig. Lagar mot vidskepelse och kvacksalveri gjorde dessutom yrket allt svårare att utöva. Ändå försvann de aldrig helt, och minnet av dem lever kvar i sägner och uppteckningar. I den moderna häxrörelsen och nyandligheten har intresset för de gamla klokas kunskap dessutom väckts på nytt. Många av dagens andliga rådgivare fyller på sätt och vis en roll som liknar deras. Kanske är behovet av någon som kan råda och trösta i grunden detsamma i alla tider.

Att söka hjälp

Sedda i backspegeln framstår cunning folk som en gången tids hjälp i livets alla svårigheter. Den som vill veta mer kan söka sig till svensk folkloristik och etnologi, där de kloka är väl beskrivna. Uppteckningar från olika landskap och besök på kulturhistoriska museer ger liv åt bilden av dem. Att läsa om svartkonstböcker och gammal folkmedicin visar hur brett deras kunnande en gång sträckte sig. Där man förr gick till den kloka i grannbyn kan man i dag i stället rådgöra med ett medium på telefon om det som tynger. Behovet av någon att söka upp när svaren tryter tycks vara tidlöst, även om formerna skiftat genom seklerna. Så blir de kloka mindre en kuriositet och mer en påminnelse om en lång och mänsklig tradition av att söka hjälp.