Bränningstider och minnet av häxjakten

Mellan senmedeltiden och 1700-talets början fördes tusentals människor inför rätta, anklagade för att ha slutit pakt med djävulen. Perioden har satt djupa spår och lever kvar i minnet i dag. Siffrorna är omdiskuterade, och historiker har rättat många gamla uppgifter. I Sverige nådde vågen sin topp under 1600-talets senare del, med rättegångar som skakade hela bygder. Förhören, bekännelserna och rädslan för grannen förklarar en hel del av förloppet. Nutida utövare minns offren på sitt eget sätt, ofta med tystnad och ljus. Mycket av det som sägs i dag bygger på sägner snarare än på protokoll. Bakom ordet ryms både historia, myt och eftertanke. Den som vill förstå varför minnet fortfarande berör kan följa tråden från europeiska rättssalar till svenska byar.

Bränningstider som begrepp

Med bränningstider avses den tid då människor i Europa dömdes för trolldom, ungefär mellan 1450 och 1750. Ordet är inget vetenskapligt begrepp utan ett minnesord, som blev vanligt under 1900-talet. Det används av historiker, av författare och av dem som i dag sysslar med nutida spiritualitet. Många möter ordet först i en roman eller en film. Det är en tung påminnelse. Bakom ordet ligger tusentals ödesdigra rättegångar, de flesta mot vanliga människor i små samhällen. Bålet var inte det vanligaste straffet överallt, och många avrättades på annat sätt. Ändå fastnade bilden av lågorna, och den väcker starka känslor kring föreställningar om häxkonst. Svaret på hur det kunde gå så långt börjar i tiden före rättegångarna.

När rädslan fick en teologi

Svaret finns i senmedeltidens oroliga värld, med pest, missväxt och religiösa strider. Häxkonst var inte längre bara folktro, utan började ses som ett hot mot kyrkan och samhället. Omkring 1486 utkom "Malleus Maleficarum", en bok som beskrev hur häxor skulle spåras upp och förhöras. Boken fick stort inflytande bland lärda och domare, även om kyrkliga myndigheter inte alltid höll med. Klimatet blev kallare, skördarna sämre och människor sökte syndabockar. Grannar anklagade grannar, ofta efter tvister eller olyckor. Inom flera länder ledde detta till stora jaktvågor. Lagarna skärptes på många håll. Rädslan spreds från byar till städer och vidare över gränserna. I Norden kom vågen först senare, men den blev desto kraftigare.

Det stora oväsendet

Det kom att kallas det stora oväsendet och pågick i Sverige mellan 1668 och 1676. Allt började i Dalarna, där barn berättade att trollkvinnor hade fört dem till Blåkulla. Ryktet om Blåkulla gick från socken till socken. Oron växte för varje ny berättelse. Berättelserna spred sig över landet, och särskilda domstolar tillsattes för att utreda dem. Hårdast drabbades Ångermanland. I Torsåker avrättades 71 människor på en enda dag år 1675, de flesta kvinnor. De dömda halshöggs, och kropparna brändes på bål. I dag räknas rättegångarna som en av de mörkaste episoderna i svensk historia. Många som läser om dem undrar hur vuxna domare kunde tro på barnens berättelser. Vad som hände i förhörsrummen förklarar hur långt det gick.

Rättssalarna och bekännelserna

Förhören var ofta långa och pressande. De misstänkta uppmanades att berätta om pakten med djävulen, om flygturer till Blåkulla och om andra de hade sett där. Rädda och uttröttade människor erkände ofta sådant de aldrig hade gjort. Varje bekännelse ledde till nya namn och därmed till nya anklagelser. Beskrivningarna av Blåkulla liknade ofta varandra, vilket domarna tog som bevis. Ingen ville själv bli misstänkt för att tvivla. Barn och vittnen fick stor makt över domstolarnas beslut. Förhörsledarna ansåg att de skyddade samhället, och många var troende män som tog uppgiften på allvar. Tvivlet växte först långsamt. Kring 1676 stoppades de flesta processerna. Hur många offren egentligen var har historiker länge diskuterat.

Siffrorna och myten

Äldre uppgifter talade om miljontals offer, ibland nio miljoner. Siffran bygger på gamla antaganden och saknar stöd i arkiven. Arkivstudier under senare decennier har gett en mer tillförlitlig bild. Siffrorna skiftar dock mellan olika forskare. Dagens historiker räknar med 40 000 till 60 000 avrättade i Europa, utöver dem som dog i fängelse. De flesta fallen fanns i Tyskland, Schweiz och Frankrike. Ungefär tre av fyra offer var kvinnor, men i vissa länder var männen många. Margaret Murray hävdade 1921 att de anklagade utövade en urgammal hednisk religion. Forskare har avvisat teorin, men den blev ändå populär och formade nutida föreställningar. Ändå lever begreppet vidare och har fått en ny innebörd i vår tid.

Ett minne som lever kvar

Många nutida utövare tänder ljus till minne av offren, ofta i tystnad. Några deltar i stilla vandringar vid gamla avrättningsplatser, andra skriver dikter eller målar. Forskare påpekar att bilden av en enda sammanhängande tid är förenklad. Förföljelserna varierade mycket mellan länder och årtionden. Minnet ger många en känsla av samhörighet. Ljuset är en enkel handling med stor symbolik. Rituellt minnande gör ändå en viktig sak. Det påminner om hur fort rädsla kan göra vanliga människor till fiender. I Sverige har flera platser fått minnesmärken, bland dem Torsåker. Kanske är det så minnet gör mest nytta, genom att öppna samtal och väcka eftertanke. Och kanske är det just därför ordet bränningstider fortfarande känns tungt att säga högt.

Att lära sig mer

Den som vill gå vidare med bränningstider har mycket att läsa. Svensk forskning om trolldomsprocesserna är en bra början, till exempel Bengt Ankarloos studier. Ett besök på minnesplatser som Torsåker i Ångermanland ger en känsla för tidens skala. Landsarkiven har ofta lokala rättegångsprotokoll öppna för allmänheten. Historien väcker också frågor om släkt och ursprung. Många undrar vilka förmödrar de bär med sig och vad som hände i bygden där de växte upp. Då kan medial rådgivning över telefon bli ett mjukt sätt att tala om sådant som känns stort. Ett sådant samtal ersätter inte arkivstudier, men det kan ge utrymme åt känslor som historien väcker. På så vis möts forskning och eftertanke i samma strävan att minnas.