Teorin om en ihålig jord och underjordens drömmar

Inom esoteriskt och pseudovetenskapligt tankegods räknas teorin om en ihålig jord till de mest seglivade idéerna. Föreställningen hävdar att jorden inte är fast utan rymmer en stor inre håla. Den vetenskapliga versionen formulerades 1692 av Edmond Halley för att förklara magnetiska variationer. Hans modell föreslog tre koncentriska sfärer inuti det yttre skalet. John Cleves Symmes Jr utvecklade teorin från 1818 med så kallade Symmes Hål vid polerna. Han ledde en expedition mot Nordpolen för att bevisa sin teori. Läkaren Cyrus Teed grundade 1869 koreshanrörelsen baserad på en omvänd version. Esoteriker som Helena Blavatsky förknippade teorin med det dolda riket Agartha. Den nazistiska Vril-sällskapet anammade teorin under 1930-talet. Modern seismologi och gravitationsfysik har sedan länge motbevisat alla varianter av teorin. Den lever ändå kvar i konspirationsteorier och fiktionslitteratur.

Påståendet i sammanfattning

Själva teorin om en ihålig jord har växlat mellan vetenskapliga och esoteriska kläder under tre sekler. Inom modern esoterism intar idén en plats vid sidan av Atlantisteorier och förlorade civilisationer. Det centrala påståendet är att jordens inre inte är fast och nästan smält material. Istället skulle planeten vara delvis ihålig med en eller flera inre världar. Tillträde skulle ske via öppningar vid Nordpolen och Sydpolen. Inre världen skulle ha sin egen sol, atmosfär och eventuellt invånare. Olika versioner har lagt fram olika hypoteser om vad som finns där nere. Vissa varianter har talat om förlorade kontinenter som Lemurien och Atlantis. Andra om en avancerad civilisation av höga andliga väsen. Ytterligare andra om reptiloida varelser eller utomjordingar. Modern seismologi har bekräftat att jordens inre består av mantel och kärna. Men hur uppstod då denna fängslande idé historiskt?

Halley och Symmes

Den fängslande idén om en ihålig jord har sin historiska bakgrund i sent 1600-tal. Vetenskaplig esoterism i Royal Society-eran sökte förklaringar till naturfenomen som inte var lätt förklarliga. Den brittiske astronomen Edmond Halley publicerade sin teori 1692 i Philosophical Transactions. Halley var redan känd för sin upptäckt av kometen som bär hans namn. Han observerade att kompassens nålar avvek olika på olika platser på jorden. För att förklara detta föreslog han att jorden hade tre koncentriska sfärer inuti yttre skalet. Varje sfär skulle ha sin egen magnetiska pol som tillsammans skulle ge variationerna. Matematikern Leonhard Euler vidareutvecklade idén på 1700-talet med en inre sol. Nordamerikanen John Cleves Symmes Jr formulerade 1818 sin idé om Symmes Hål. Han hävdade att stora öppningar fanns vid båda polerna och ledde till en inre värld. Vilka var då teorins viktigaste utvecklare?

Teed och Gardner

Teorins viktigaste utvecklare under 1800-talet var en blandning av excentriker och vetenskapliga drömmare. John Cleves Symmes Jr ledde rörelsen från sin position som kapten i amerikanska armén. Han lobbade kongressen i tio år för att finansiera en expedition till Nordpolen. President Andrew Jackson godkände 1828 en marin expedition men den blev aldrig av. Symmes son Americus fortsatte fadrens kampanj efter dennes död 1829. Läkaren Cyrus Reed Teed i Chicago publicerade 1869 sin Cellular Cosmogony. Teed hävdade att vi lever på insidan av en ihålig jord och stjärnorna är inre punkter. Han grundade en religiös koreshanrörelse i Florida. Marshall B. Gardner publicerade 1913 boken A Journey to the Earths Interior. Han avbildade jordens öppningar vid polerna och en inre sol i tvärsnitt. Hans bok blev mycket inflytelserik och spreds över engelskspråkiga världen. Hur kom då teorin in i esoterisk tradition?

Blavatsky och Agartha

Vägen in i esoterisk tradition gick främst genom Helena Blavatsky och teosofin från 1880-talet. Blavatsky beskrev i sin Hemliga Läran från 1888 ett underjordiskt rike kallat Shambhala. Det skulle vara en högt utvecklad andlig civilisation i Centralasien eller Tibet. Saint-Yves dAlveydre lanserade 1886 idén om Agartha. Det var enligt honom ett underjordiskt kungarike under Himalaya med visa härskare. Ferdinand Ossendowski populariserade Agartha i sin Beasts, Men and Gods från 1922. Det nazistiska Vril-Sällskapet anammade teorin under 1930-talet. Maria Orsic påstods ta emot meddelanden från inre jorden via mediumistiska sittningar. Tyska expeditioner skickades till Tibet på 1930-talet för att finna inträden. Polartrips av flera nationer tolkades av troende som hemliga undersökningar. Amiral Richard Byrds påstådda dagbok från 1947 hävdas innehålla bevis. Hur ser då vetenskapen på teorin?

Seismologin motbevisar

Vetenskapen har granskat och motbevisat teorin om en ihålig jord på flera olika sätt. Isaac Newtons gravitationsteori från 1687 visar att en ihålig jord skulle ha nettogravitationen noll på insidan. Detta motsäger varianten av Cyrus Teed om att vi lever på insidan. Modern seismologi har sedan tidigt 1900-tal kartlagt jordens inre genom jordbävningsvågor. Den kroatiske forskaren Andrija Mohorovicic upptäckte 1909 gränsen mellan jordskorpan och manteln. Den danska Inge Lehmann upptäckte 1936 jordens fasta inre kärna. Tryckmätningar visar att jordens centrum har trycket fem miljoner atmosfärer. Temperaturen där har beräknats till över sextusen grader. Satelliter har sedan 1960-talet detaljkartlagt jordens form. NASA-fotografier från Apollon-uppdragen visar tydligt avrundade poler. Geomagnetiska mätningar har klarlagt magnetfältets uppkomst från kärnan. Hur kom då teorin in i fiktion?

Verne och Burroughs

Fiktion och populärkultur har omfamnat teorin framförallt genom Jules Vernes Resa till jordens medelpunkt från 1864. Romanen följer professor Lidenbrock som tar sig ned i en vulkanisk skorsten på Island. Han stöter på prehistoriska havsvarelser och stora dinosaurier i de inre havsstegen. Den amerikanske författaren Edgar Rice Burroughs skrev sin Pellucidar-serie från 1914 till 1944. Hans skrivande inspirerades av Symmes och Gardner. H.P. Lovecraft refererade till underjordiska världar i sin At the Mountains of Madness från 1936. Den svenske författaren Olaf Jansen påstods 1908 ha besökt inre jorden via Nordpolen. Hans Smoky God-bok räknas av många som ren fiktion. Modern film som The Core från 2003 har återupplivat teman om inre jorden. David Standish skrev 2006 en historisk översikt i Hollow Earth. Skeptical Inquirer har återkommande publicerat kritiska analyser. Hur ser då fenomenet ut idag?

Vägar in i jordens drömmar

Att närma sig teorin om en ihålig jord kräver historisk nyfikenhet och kritisk granskning. David Standishs Hollow Earth från 2006 är moderna standardöversikten på engelska. Walter Kafton-Minkels Subterranean Worlds från 1989 ger en bredare kulturhistorisk översikt. För den vetenskapliga motbevisningen rekommenderas grundläggande geologilitteratur. Inge Lehmann och Andrija Mohorovicic är centrala namn för jordens inre struktur. Jules Vernes Resa till jordens medelpunkt finns i flera svenska översättningar. Edgar Rice Burroughs Pellucidar-serie finns i nyutgåvor på engelska. På svenska finns Anders Lundgrens arbeten om geologiska teorier. Edmond Halleys originalartikel från 1692 finns via Royal Societys arkiv. För religionshistoriska perspektiv rekommenderas Christopher Partridges The Re-Enchantment of the West. Teorins historia är ett exempel på hur fantasi sökt strukturera världens dimensioner.