Aktiv föreställning och mötet med det inre

Carl Gustav Jung mötte en mörk period i sitt liv genom att tala med sina egna fantasibilder. Det blev början på en metod som i dag används över hela världen. Metoden kräver närvaro, nyfikenhet och en vilja att ta ansvar för det man möter. Dess rötter går tillbaka till alkemi, mystik och renässansens föreställningskraft. Teorin bakom väcker fortfarande debatt, men upplevelsen beskrivs ofta som djupt personlig. Terapeuter, författare och konstnärer har alla hittat sina egna sätt att använda den. Den som vill förstå hur en psykolog öppnade dörren till det inre landskapet följer en spännande väg. Den går från Zürich till dagens skrivarverkstäder. Läs vidare och se hur gammalt och nytt möts i en enda övning.

Aktiv föreställning och bilderna

Vaket och lugnt låter man en inre bild växa fram, och det är kärnan i aktiv föreställning. Det är en tyst och personlig övning. Det kan vara en gestalt, ett landskap eller en röst. Sedan följer man bilden och talar med den, utan att styra vad den säger. Skillnaden mot en vanlig dagdröm är att personen hela tiden är närvarande och själv deltar. Metoden kommer ur psykologin, men den ligger nära gamla traditioner inom esoterism, där inre syner länge har tagits på allvar. Många beskriver upplevelsen som ett samtal med en del av sig själva som man annars sällan hör. Det låter enkelt, men bakom metoden finns en lång och dramatisk historia. Ursprunget finns hos en man som under en djup kris började låta bilderna tala.

Jungs kris och Röda boken

Mannen var Carl Gustav Jung, och krisen kom 1913 efter brytningen med Freud. Jung kände sig vilsen och började pröva något ovanligt. Han satte sig ned, lät fantasibilder komma och skrev ned dem, ofta med målningar. Där dök gestalter upp som han samtalade med, bland dem en vis gammal man vid namn Filemon. Anteckningarna blev till "Röda boken", ett verk som han arbetade med i många år. Under flera år var det hans dagliga arbete, ofta sent på kvällen. Han ville förstå vad som hände i honom. Esoterism var aldrig främmande för Jung, som läste gnostiska skrifter, alkemi och österländsk filosofi. Själv kallade han metoden aktiv föreställning först långt senare. Hur han gick tillväga i praktiken beskrev han i grova drag.

Övningens olika steg

Tillvägagångssättet är enklare än många tror. Först släpper utövaren sina vanliga tankar och väntar på att en bild ska visa sig. Det kan ta en stund. Många börjar med några minuter i ett lugnt rum. Tålamod är viktigare än teknik. När bilden kommer ges den tid och utrymme. Utövaren iakttar den, ställer frågor och lyssnar på svaren. Allt skrivs ofta ned eller ritas, så att inget går förlorat. Jung betonade också ett steg till, nämligen att man inte bara ska se på. Man ska agera och ta sin del av ansvaret. Ber en gestalt om något måste man fundera på vad det betyder för det egna livet. Utan det blir övningen bara ett skådespel. Frågan varför bilderna svarar på det sättet ledde Jung fram till en hel teori.

Det omedvetnas språk

Teorin vilar på tanken att människan har ett omedvetet som rymmer mer än glömda minnen. Där finns också gemensamma mönster som Jung kallade arketyper, till exempel den vise gamle mannen och skuggan. Jung menade att bilderna aldrig är slumpmässiga. Bilderna ses som ett språk mellan det medvetna och det omedvetna. Jung talade om den transcendenta funktionen, en förmåga som binder samman de två. Aktiv föreställning blir då ett sätt att låta den förmågan verka. Kritiker menar att teorin är svår att pröva vetenskapligt, och många forskare förhåller sig skeptiska. Anhängare svarar att metoden bäst bedöms efter vad den ger människor. Tanken att inre bilder bär verklig kunskap var dock inte ny, och den hade många föregångare.

Rötter i alkemi och mystik

Föregångarna finns i alkemins värld, där symbolerna i verkstaden var inre bilder lika mycket som kemi. Jung ägnade åratal åt alkemiska skrifter och fann likheter med sina egna upplevelser. Renässansens filosofer talade om "imaginatio", föreställningskraften, som en bro mellan människan och högre världar. Den franske forskaren Henry Corbin kallade samma mellanrike "mundus imaginalis". Gnostiker och mystiker i många kulturer berättade om syner som sanna på sin egen nivå. Inom flera traditioner sågs fantasin alltså som ett sätt att ta emot kunskap. Skillnaden är att Jung gav sådana erfarenheter ett psykologiskt språk. Han ville inte tro blint, utan pröva och beskriva. Hur arvet används i dag visar att metoden fortfarande lever.

Metoden i modern tid

I dag används aktiv föreställning av jungianska terapeuter. Den används också av författare, konstnärer och vanliga människor som vill förstå sig själva bättre. Intresset har växt stadigt. Många för dagbok, tecknar eller målar för att fånga bilderna. Andra skriver dialoger mellan sig själva och en inre gestalt. Starka bilder kan väcka mycket, och därför arbetar många tillsammans med en utbildad analytiker. Skrivarverkstäder och kreativa kurser har också lånat idén. De använder den för att få fram nya berättelser och ovanliga infall. Metoden kräver ingen särskild utrustning, bara tid och ett lugnt rum. Det som lockar är kanske att man själv är den som lyssnar. Den inre rösten får då äntligen komma till tals.

Nästa steg för den nyfikne

Kärnan i aktiv föreställning är en vaken dialog med inre bilder, byggd på Jungs idéer och gamla esoteriska föregångare. Den som vill pröva kan börja med en dagbok och några lugna minuter varje dag. Jungs “Minnen, drömmar, tankar” finns på svenska och ger en bra bild av hans egen väg. Jungianska institut och utbildade analytiker erbjuder handledning för dem som vill gå djupare. Ibland väcker övningen frågor om drömmar, mening och livets riktning. Då kan ett samtal med en intuitiv vägledare per telefon ge en ny vinkel. Ett sådant samtal ersätter inte det egna arbetet, men det kan göra bilderna lättare att förstå. Fortsätt gärna på egen hand eller i grupp. Bilderna och rösten som tolkar dem kan då hjälpa varandra.