Det finns en blomma som inte ropar efter uppmärksamhet, men som ändå aldrig går att glömma när man en gång sett den. Violen. Med sina mjuka kronblad i blått och lila gömmer den sig gärna i skuggiga gläntor, där få stannar upp – men där mycket känns.
Violen bär på något djupt. Något som inte alltid kan förklaras med ord. Det är som om den bär själens språk – en viskning av ödmjukhet, intuition och inre visdom. Den blommar tidigt, som om den vet att det krävs mod för att vara den första som öppnar sig mot ljuset efter vinterns långa tystnad.
I sin stillhet bär violen på styrka. Inte av det slag som höjer rösten, utan det slags styrka som vilar i att vara sann mot sig själv. Att våga finnas till, i sitt eget tempo, i sin egen färg. Den påminner oss om att det mjuka kan bära det djupaste budskapet.
Andligt sett är violen en symbol för renhet, för det tredje ögats klarhet och för hjärtats viskande helande. Den förbinder det jordnära med det själsliga – en bro mellan det lilla i världen och det stora inom oss.
Att möta en viol i naturen är att bli påmind om det tysta modet. Den som ser en viol och verkligen stannar upp, hör ofta mer än en blommas tystnad. Man hör en inre röst som säger:
Du får vara du. Du får växa i det stilla. Du får bära visdom utan att ropa.
Violen bär själens färger. Och i hennes närvaro väcks något i vår egen.
