Det är något med juli. Ljuset är fortfarande rikt, men något viskar om att vändpunkten redan skett. Jag känner det i vinden, i fåglarnas sång som långsamt ändrar ton, i skymningen som kommer en smula tidigare än för bara några veckor sedan.
Som alltid när en ny månad börjar, särskilt sommarmånaderna som bär både blomning och djup, så plockar jag fram mormors bok.
Hon kallade den aldrig för något särskilt. Det var bara boken. Men jag vet att det var hennes kompass, hennes sätt att hålla ordning på årets skiftningar, örternas tider, tecken från drömmar och vindar och vad som kunde drickas, bäras, viskas under fullmånen.
Så här i början av juli bläddrar jag i hennes handskrivna bok, bland recept på johannesörts olja, anteckningar om vilka örter som inte får plockas i blåst och små notiser om när rävarna visade sig i skymningen. Hon skrev inte för att imponera, hon skrev för att minnas och för att föra vidare.
Så nu förbereder jag mig, jag tänder ljuset, inte för att det är mörkt, utan för att påminna mig om att ljuset lever i mig. Jag plockar några av de örter hon älskade mest: rölleka, johannesört och älggräs. Jag lyssnar på trumman ibland, inte för att fly från sorgen i världen, utan för att minnas att jag får vila i något större.
Juli får bli en månad när jag stannar upp, där jag inte försöker vara effektiv i världen, utan sann i mig själv. Jag känner att något nytt vill växa, men det börjar i stillheten. Kanske har du också något som vill börja i dig just nu? En viskning du ännu inte hunnit höra? En bok från din egen släkt som du inte ens vet att du bär i blodet? Jag kanske inte vet exakt vart jag är på väg, men jag vet vem jag följer, mormor, min själ och naturen och det räcker för juli.
