Ibland kommer det där stilla ropet inifrån en viskning från själen som säger: ”Stanna upp, se på mig. Jag behöver din uppmärksamhet. ” Det är då det är dags för en själslig inventering, en stund då du öppnar dörren till ditt inre och låter ljuset falla på det som länge legat gömt i skuggorna.
En själslig inventering handlar inte om att döma sig själv eller reda ut allt på en gång. Det handlar om att se, att våga titta på det som känns trögt, tungt eller oklart. Men också att minnas vad som fortfarande glimmar, dina drömmar och din glöd, det som får ditt hjärta att slå snabbare.
Jag minns hur min mormor brukade sätta sig vid elden och säga att varje själ behöver sopas ren ibland, som golvet i kåtan. ”Rök ut det gamla, ” brukade hon le, ”och låt vinden ta det du inte längre orkar bära. ” Jag tror att det är precis så, vi behöver inte förstå allt, bara tillåta oss att släppa taget där det skaver.
Själslig inventering kan vara:
När du gör detta, börjar själen tala tydligare. Du får syn på mönster, på sådant som vill förändras, men också på gåvor du glömt att du bär.
