Min mormor brukade säga att Sakralchakrat, eller som hon kallade det, livets vattenpunkt, är platsen där själens färger blandas. Det sitter strax under naveln, där skapelsen själv bor. För henne var detta chakra inte bara kopplat till känslor och njutning, utan till förmågan att våga leva. ”Om du inte vågar känna, kan du heller inte skapa, ” brukade hon säga, medan hon blandade örter och rörde långsamt i en gammal kopparkastrull.
Hon lärde mig att Sakralchakrat inte ska styras, det ska flöda. Det är som en bäck under isen på våren, när solen börjar värma smälter det som hållit vattnet tillbaka och plötsligt vaknar hela världen till liv. När detta chakra är i balans känner du glädje, kreativitet, sensualitet och livslust. När det är blockerat kan man känna skuld, tomhet, eller som om allt i livet går i gråtoner.
Mormor brukade be mig lägga en hand över magen och andas tills jag kände värmen där inne. ”Det är din inre eld, ditt livs ljus, ” sa hon. ”Skydda den, men kväv den inte. Den ska dansa, inte tystas. ”
Jag märker nu, med åren, hur hennes visdom växer i mig. Varje gång jag målar, sjunger, skrattar eller tillåter mig att gråta, känner jag hur sakralchakrat vibrerar av liv. Det är som om hennes röst fortfarande viskar: ”Låt känslan flöda, barn. Det är där magin börjar. ”
När du känner dig trött på livet, när du tror att gnistan slocknat, stanna upp, andas djupt och känn in under naveln. Där bor din skaparkraft. Där bor din glädje. Där börjar allt.
