Runt om i världen finns urgamla ritualer som använder naturens element för att skaka om vardagen och bjuda in ny energi, långt bortom de stora välkända högtiderna. En av de mest levande och unika är Vardavar i Armenien. Trots att den idag är knuten till den kristna kyrkans firande av Kristi förklaring, har den sina rötter i förkristen tid och tillägnades ursprungligen Astghik, gudinnan för kärlek, skönhet och vatten. Under denna dag förvandlas hela nationen till ett massivt, glädjefyllt vattenkrig. Främlingar häller hinkar med vatten över varandra på gatorna, från balkonger och i parker. Det anses vara en välsignelse snarare än ett ofog; vattnet symboliserar rening och läkning. Det är en "utjämnande" ritual där social status försvinner, när alla är genomblöta är vi alla lika.
En annan fascinerande men mindre känd ritual är Quema del Diablo (Bränningen av djävulen) i Guatemala, som äger rum den 7 december. Traditionen bjuder att familjer sopar ut sina hus och samlar ihop gammalt skräp och papper i stora högar utanför sina hem. Ovanpå högen placeras ofta en figur som föreställer djävulen. När solen går ner tänds eldarna över hela landet. Symboliskt handlar det om en andlig storstädning; genom att bränna det fysiska skräpet driver man ut det gångna årets negativa energi och gör plats för jultidens renhet.
I Oaxaca, Mexiko, finner vi den unika Noche de Rábanos (Rädisornas natt) den 23 december. Här skär konstnärer och bönder ut otroligt detaljerade scener, från helgon till historiska slag, ur gigantiska, specialodlade rädisor. Det som började som ett sätt att locka kunder till marknaden har blivit en rituell hyllning till hantverk och förgänglighet, då dessa konstverk bara håller i några timmar innan de vissnar. Dessa ritualer påminner oss om att det heliga ofta finns i det lekfulla, det eldiga och det som bara existerar i ett flyktigt ögonblick.
Allt Gott!
Spiritualism
