Rädsla i en relation kan kännas som en skugga som smyger sig in mellan två hjärtan. Den säger: ”Tänk om du blir sviken igen. Tänk om du inte är tillräcklig. Tänk om kärleken du känner inte räcker. ” Och plötsligt är vi inte längre närvarande i mötet, utan fast i framtidens oro eller i dåtidens sår.
Jag har själv burit på den rädslan. Känt hur hjärtat vill öppna sig, men samtidigt hur tankarna vill skydda det med murar. Min mormor brukade säga: ”Ett hjärta som stänger sig skyddar sig visserligen från smärta, men det stänger också ute den djupaste kärleken. ” Och det är sant, för när vi gömmer oss bakom rädslan missar vi ofta den mjukhet och värme som en relation kan bära.
Rädsla är inte vår fiende, den är en vägvisare. Den visar var våra sår finns, vad vi behöver läka och var vi kan bygga mer tillit, både till oss själva och till den andre. När vi ser på rädslan med ömhet, kan den omvandlas till klarhet.
Att våga älska är alltid att våga riskera, men i det risktagandet bor magin. För varje gång vi öppnar vårt hjärta, trots rädslan, låter vi själen dansa i frihet och kanske är det just då vi upptäcker att kärleken är starkare än alla de murar vi någonsin byggt.
