Othala är den sista runan i den äldre futharken, porten hem. Den handlar inte om huset du bor i, utan om den plats i ditt inre där du verkligen hör hemma. När Othala visar sig, viskar den om arv, rötter och själslig tillhörighet. Den frågar dig: ”Varifrån kommer du egentligen och vart längtar din själ att återvända?”
För mig påminner Othala om min mormor. Hon brukade tala om hur jorden känner igen våra steg. När vi gick barfota på den samiska marken sade hon att varje fotavtryck var ett minne som jorden sparade, en hälsning från våra förfäder. Det är precis vad Othala bär, det bandet mellan dig och allt som kom före, men också den styrkan som för dig framåt.
När du arbetar med Othala, känn in dina rötter, inte bara de biologiska, utan de själsliga. Vilka drömmar bär du som inte är dina egna? Vilken visdom ligger gömd i ditt blod, i ditt hjärta, i din andning? Othala vill att du ska minnas, men också frigöra dig. För arvet är både en gåva och ett ansvar.
Det här är en runa som väcker vördnad. Den ber dig skapa ditt eget heliga hem, din egen grund, där du står stadigt i din sanning. Den är slutet på en cykel, men också början på en ny, där du bär med dig allt du lärt, allt du är och allt du är ämnad att bli.
Budskapet från Othala:
“ Du är inte vilse. Du är på väg hem till dig själv. Andas, minns och stå i ditt arv, du är en gren på ett urgammalt träd som fortfarande växer. ”
