Det finns stunder när vi står mitt i dimman, försöker spegla oss i någon annan, men allt vi ser är ett suddigt eko av det vi själva inte vill möta. Vi letar efter svar i deras blick, bekräftelse i deras närvaro och kärlek i deras ord, men spegeln är grumlig, den visar bara det vi ännu inte förstått om oss själva.
Men så en dag, när vi stannat upp, när vi vågat känna, när vi suttit tysta bredvid vår egen smärta utan att fly, då klarnar spegeln. Det är inte den andre som har förändrats, det är vi och i det klara ser vi, vad som var äkta, vad som var rädsla, vad som är önsketänkande och vad som faktiskt alltid varit vår inre eld.
När spegeln blir klarare förstår vi varför vissa försvann, varför vissa aldrig kunde ge och varför vi själva krampaktigt höll fast. Men vi dömer inte längre, vi ser bara sanning, med ömhet och med styrka.
För ibland är det i spegelns klarhet vi äntligen ser vår egen blick, kanske för första gången, kanske efter en livstid och där börjar något nytt. En relation till oss själva som inte längre skuggas av andras tvekan. Ett ljus som inte behöver bli sett för att få finnas. Så om du känner att spegeln blivit klarare, tacka den gamla dimman, den ledde dig hit.
