Ibland kommer de där dagarna då hjärtat tystnar en stund. När jag efter en djup vägledning eller en trumresa känner att orden fallit i tyst jord. Inget gensvar, inget ord av förståelse, bara ett tomrum, där ett tack kunde ha fått lysa som ett litet ljus. Det är då otacksamheten smyger sig in som en kall skugga och jag känner hur jag tappar fotfästet för en stund.
Det är mänskligt. Jag vet att inte alla kan möta det inre arbetet med öppenhet direkt, ibland tar det tid att förstå vad man har fått ta emot. Men när det händer flera gånger, när orden jag bär fram med själens hela närvaro möts av tystnad, då viskar tvivlet: “ Gör jag skillnad? Har jag tappat kontakten med min uppgift?”
Men det är just där, i detta sköra mellanrum, som jag vänder mig till ljuset och ber.
Jag ber till änglarna, jag ber dem omfamna mig med sin milda närvaro. Jag ber dem påminna mig om varför jag gör det här och som de alltid gör, svarar de i stillhet, kanske genom en varm känsla som plötsligt fyller bröstet, kanske genom ett budskap i vinden, ett kort jag drar på måfå eller ett leende från någon som verkligen ser mig. Det är inte alltid stora tecken, men de kommer alltid.
Änglarna påminner mig om att jag inte är här för att få applåder, jag är här för att hålla ett ljus, jag är här för att bära det vidare, även de dagar då det blåser kallt.
De viskar: “ De du hjälper vet kanske inte ännu vad de fått, men du planterade ett frö i deras själ. Lita på att fröet växer, även om du inte får se det blomma. ” Då tänder jag ljuset igen, inte för att bli sedd, utan för att fortsätta se andra.
