I min barndom fanns det något som alltid kändes lite mystiskt, något som låg och darrade i luften, som en hemlighet som jag ännu inte kunde förstå, men som ändå drog i mig. Det var när mormor, hon som visste om örter, visste om månen, visste om allt det där som inte gick att ta på, tog fram sin trumma.
Jag minns hur hon satte sig, tyst, med blicken som flöt bortom rummet. Trumman vilade först stilla i hennes knä, innan hon började slå de där jämna, djupa slagen. Det var som om tiden stannade, som om världen höll andan, medan mormor reste bort.
Jag visste inte då att hon gick in i andra världar, att hon letade efter själar som kommit vilse, efter svar, efter läkedom åt andra som bett om hennes hjälp. Det enda jag visste var att jag inte fick störa och att när hon kom tillbaka, så var hon annorlunda, tystare och djupare, som om hon bar på något nytt.
Hennes förklaringar var svåra för ett barns öron. Hon pratade om djur som visade sig för henne, om ett hjärta som behöver värmas, om en flicka i skogen som hittat hem. Jag förstod inte allt, men jag förstod känslan. Det fanns något heligt där, något större än oss. Till exempel, vilket står för naturens kraft.
Kanske var det just det där, trummans slag, de halvt viskande orden, stillheten efteråt, som sådde fröet i mig, fröet som senare skulle bli min egen vandring med kort, med guider och med ljus.
Idag vet jag mer. Men ibland när jag själv trummar eller drar kort åt någon i nöd, tänker jag på hur jag en gång satt på trappsteget utanför mormors lilla hus, med vinden i håret och trumman som ekade där inne och jag förstår henne bättre nu och kanske förstår jag också mig själv lite mer.
