Det finns något magiskt i ögonblicket då löven börjar släppa taget. Ett efter ett faller de långsamt mot marken, som om de dansade sin sista vals i vinden. När jag ser det, påminns jag om att allt i livet har sin tid och att släppa taget inte alltid är ett slut, utan en del av en större cykel.
Mina tankar vandrar när jag går genom skogen denna tid på året. Jag känner både vemod och tacksamhet. Vemod över allt som förändras, över sådant som inte längre är som förut, men också tacksamhet, för det jag fått uppleva, för lärdomarna som hösten vill ge.
Jag märker hur naturen bjuder in mig till att själv förbereda mig. Att rensa, att gå inåt, att vila lite mer och samla kraft. Precis som träden sparar sin energi inför vintern, känner jag ett behov av att landa, att göra mig redo för det som ligger framför.
Löven faller och med dem faller också mina egna tunga tankar. Jag förbereder mig på att möta mörkret, inte med rädsla, utan med insikten om att mörkret bär frön till nytt liv. När våren åter kommer, föds allt på nytt. Men just nu är tiden för stillhet, för eftertanke, för vila.
Och mitt i allt detta känner jag mig buren av samma rytm som naturen själv.
